Inget monster har haft lika stor framgång i romaner och filmer som vampyren. Under sistlidna två sekler har åtskilliga blodsugande ädlingar och förförare spritt död och förintelse omkring sig – lyckligtvis bara i fiktionens värld. Vår tids filmvampyrer har emellertid föregångare, vilka våra förfäder och förmödrar tog på största allvar. Vampyrens utveckling från våldsam gengångare till modernt massmediafenomen är lång och krånglig.

Själva ordet ”vampyr” är serbiska och spreds över Europa i mitten av 1700-talet, sedan en rapport från en österrikisk militärläkare, som trodde sig ha bevittnat en smärre vampyrismepidemi, blivit läst över hela kontinenten. Detta sammanföll med upplysningstidens ifrågasättande av folkliga vidskepelser, vilket förklarar varför vampyrerna plötsligt blev mycket populära att debattera i vetenskapliga kretsar.

Dessförinnan hade vi dock haft en lång historia av iakttagelser och diskussioner om gengångare, vilka i allt väsentligt var regionala varianter av de serbiska vampyrerna. För skandinaviskt vidkommande kan vi spåra gengångartron tillbaka till våra äldsta historiska källor, till exempel isländska sagor och Saxo Grammaticus Gesta Danorum. Bockstensmannen, vårt mest kända svenska medeltida mordoffer, begravdes på ett sätt som vittnar om att mördarna fruktade att han skulle gå igen. Omvandlingen av dessa monster till dagens betydligt mer charmfulla bekantskaper – till exempel greve Dracula och Edward Cullen i Twilight – inleddes först under romantiken på 1800-talet.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om vampyrer i historia och folklore.

Bild: Vampyr II av Edvard Munch, 1895, public domain Munchmuseet, Oslo.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.