Hon är omkring 30 000 år gammal, drygt elva centimeter lång och tämligen fetlagd, är gjord av kalksten som färgats med rödockra, har inga ansiktsdetaljer och inga fötter men i gengäld en konstfärdigt utformad frisyr. Vi känner henne som Venus från Willendorf, och vi kan besöka henne på Naturhistoriska museet i Wien. Sedan det lilla konstverket upptäcktes 1908 har Venus blivit en ikon för den äldsta mänskliga civilisationen i Europa.

Venus från Willendorf är inte ensam. Vi har omkring 200 liknande fynd av kvinnofiguriner från den äldre stenålderns Centraleuropa, Italien och Frankrike. Vad som gör några av dem särskilt intressanta är att de är tillverkade av keramik, något som motbevisar den gamla, men felaktiga, uppfattningen att människan inte kunde utveckla detta hantverk förrän hon blivit bofast och övergått till jordbruk. 

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om Venus från Willendorf och hennes skulpturala forntidssystrar.

Vi kan vara övertygade om att de här kvinnostatyetterna var viktiga för våra förfäder och förmödrar – men vi har inte en aning om vad de var tänkta att föreställa, och vilket användningsområde de hade. Gissningarna och hypoteserna har duggat tätt. Modergudinnor? Rituella föremål som brukades inom schamanistiska religioner eller inom läkekonsten? Leksaker? Och varför är Venus från Willendorf så tjock? Vilken betydelse tillmätte folk fetman?

Bild: Venus från Willendorf, Naturhistorisches Museum Wien. Creative Commons

Klippning: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.