Vid sidan av ohistoriska hornhjälmar och sjöväga expeditioner till hägrande plundringsmål brukar folk förknippa vikingatidens nordbor med sagor om asagudar och krigshjältar. Många av dessa historier har tillhört den narrativa standardrepertoaren i Norden ända in i våra dagar, något som vittnar om styrkan och lyskraften i epokens berättarkultur. Oden och Tor gick hem i stugorna långt efter det att folk slutade blota till dem.

Hur var sagorna konstruerade, och vilka teman älskade folk att höra om? Varför får den busige Loke så stor plats och fungerar som intrigskapare i så många sagor? Hur kommer det sig att nordborna ännu på 1500-talet älskade att höra om den urstarke, långlivade och kulturkritiske ärkebarbaren Starkad, som fick breda ut sig över sida efter sida hos författare som Saxo Grammaticus och Olaus Magnus? Och hur skiljer sig Saxos hämnande danaprins Amled, originalet, från kopian, den tragiske shakespearehjälten Hamlet? Till saken hör att vissa av vikingatidens berättelser innehåller element som, med våra ögon sett, är djupt osmakliga – som i fallet med mästersmeden Völund, som våldtar kvinnor, dödar barn och förvandlar deras skelett till smycken, och som trots det är avsedd att beundras som en hjälte.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de guda- och hjältesagor som växte fram under järnåldern, spred sig vida kring under vikingatiden och inte har mist sin popularitet.

Bild: Loke och Idun. Illustration av John Bauer (1911) för Viktor Rydbergs Fädernas gudasaga. Wikipedia, Public Domain.  

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.