Vikingatiden brukar ofta förknippas med krig, sjöröveri och plundring, men det var också en av de största fredliga expansionstiderna i vår historia. Vanliga jordbrukare och boskapsskötare lämnade sina hem på jakt efter större marker, samtidigt som stormän och furstar som skrämdes av de nya kungamakterna satte segel mot väster för att finna nya länder att kolonisera, och därmed bevara sin frihet.

Den vikingatida kolonisationen förändrade Nordeuropas historia för alltid. Shetlands- och Orkneyöarna, Färöarna, Island, Grönland och många andra områden fick en skandinavisk befolkning. Nordbor slog sig ned på Hebriderna och Isle of Man, i norra Skottland, södra Wales och vid flera nygrundade städer på Irland, medan andra bosatte sig i norra och östra England (”Danelagen”) och i Normandie. Majoriteten av kolonisterna var bönder och handelsmän som valde att lämna sina gamla bygder i förhoppning om att kunna bygga sig en ny och bättre framtid på andra sidan havet. De grundade städer – till exempel Dublin – och påverkade såväl konsthantverk som ortnamnsskick i alla bygder de rotade sig i. Än idag är arvet efter kolonisationen fullt synligt i många delar av Västeuropa. På andra håll, som på Grönland, är det endast synligt i form av ruiner, eftersom kolonisternas ättlingar till slut försvann från scenen på sätt som ännu inte har klarlagts.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den vikingatida kolonisationen, framför allt i västerled.

Bild: Sommar på Grönlandskusten ca. 1000 e.kr. Oljemålning av Carl Rasmussen (1875). Wikipedia, Public Domain. 

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.