Avsnitt 62 gäst Daniel Jendjeyczyk.

Maskrosbarn, vuxet barn, medberoende.

När jag lyssnar på Daniels historia när vi gör intervjun tillsammans så vill jag bara släppa allt och krama om honom och säga. Det är bra nu, det räcker, du klarade det.

Likt en maskros som tar sig upp genom asfalten har Daniel tagit sig fram genom livet.

Han är uppvuxen i ett hem men mycket alkohol och våld.

Från sina första minnen i livet var alkoholen inblandat.

Han växte upp med sin mor och sin far som det sen skulle komma visa sig att inte vara hans riktiga far.

Modern och fadern hade grova alkoholproblem och i tidig ålder fick Daniel ta hand om sin mor när hon söp ner sig, han fick även växa upp tidigt och ta hand om sig själv.

Men Daniel berättar i dagens avsnitt att det inte var alkoholen som var det värsta utan allt våld.

Som den gången han kom hem och polisen var där. Dom hade tagit hans mor och hans far var på sjukhuset efter att ett bråk hade spårat ut och modern hade huggit ner fadern med en förskärare. Det var inte första gången han kom hem och hela lägenheten var full av blod.

Hur går man vidare efter alla dessa trauman? Hur ser Daniels liv ut idag?