En ny genförändringsteknik, CRISPR/Cas9, som är oerhört enkel och billig skulle kunna användas för att utrota arter. Det kan vara positivt om det handlar om myggor som sprider sjukdomar eller mördarsniglar. Men det kan också innebära stora risker för naturen.

Det är bara några år sedan, närmare bestämt 2012, som de vetenskapliga artiklarna kring den banbrytande upptäckten kring CRISPR/Cas9 publicerades. Upptäckten gjordes bland annat i Umeå av forskaren Emmanuelle Charpentier. Hon var egentligen intresserad av att förstå hur halsflussbakterier fungerade.

I det sammanhanget upptäckte hon att bakterierna hade ett oerhört effektivt sätt att försvara sig mot sin värsta fiender som är virus. Det sker genom att viruset huggs sönder på ett väldigt effektivt och exakt sätt. Det här sättet kan också användas för att genförändra celler, upptäckte bland andra Emmanuelle Charpentier.

Eftersom metoden är billig och enkel har den på bara några år fått väldigt stort genomslag i forskarvärlden. Förhoppningen är att den i framtiden ska kunna användas bland annat för att bota genetiska sjukdomar.

Men nu har forskare också börjat visa att CRISPR/Cas 9 skulle kunna användas för att utrota arter. Då handlar det om att utrota arter som sprider sjukdomar, och där det inte idag finns någon bot som exempelvis denguefeber.

Tekniken kan då användas för att fortplanta något som kan kallas för gendrivare, som ser till att arv som man vill föra vidare i en art verkligen ärvs. Det blir därför ingen slumpmässighet kring anlag. Finns genen hos hanen eller honan så följer den med till nästa generation. Det behövs alltså bara en kromosom för att anlaget ska föras vidare.  Det skulle kunna gör att till exempel en gen gör sjukdomsbärande myggor sterila. Men för varje sådan här förändring i ekosystemet kan innebära risker.

I Sverige skulle det kunna handla om fästingar eller mördarsniglar. Men än så länge har ingen forskning startat.

Idag diskuteras CRISPR/Cas9 på ett seminarium i riksdagen mellan politiker och forskare.

I programmet medverkar Magnus Lundgren, som är forskare cell- och molekylärbiologi vid Uppsala universitet.

Reporter: Annika Östman [email protected]