Nu i mitten på september når havsisen sin minsta utbredning på Norra Ishavet och forskare har under en följd av år sett att isens utbredning runt Arktis har minskat. I takt med att istäcket minskar ökar efterfrågan på isbrytare. Paradoxalt kan man tycka, mindre is borde väl minska behovet av isbrytare. Men samtidigt som isutbredningen minskar ökar intresset för olje- och gasfyndigheter som finns under den arktiska havsbottnen, och ska man utvinna olja i Arktis behövs stora isbrytare. Det finns idag i hela världen högst tio fungerande isbrytare som klarar att gå genom de tjocka polarisarna, en av dem är svenska Oden. Och det är många som vill utnyttja Oden. Förutom oljebranschen vill även klimat- och arktisforskare åka isbrytare, och så behövs de också till sin ursprungliga uppgift, att röja is så att sjöfarten kan fungera även när isen lagt sig. Att det bara finns tio isbrytare på hela jordklotet som är kraftfulla nog att klara av Arktis innebär global isbrytarbrist. Det menar Niklas Granholm som är forskningsledare på avdelningen för försvarsanalys, geopolitik och säkerhetspolitik på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. Anders Backman, projektledare på Odenbygget i slutet på 1980-talet, berättar om hur isbrytarna har utvecklats och om det gedigna svenska isbrytarkunnandet. Han leder Transatlantic Ice Council som består av en grupp internationella isbrytningsexperter. Inom det närmsta året räknar Anders Backman med en boom vad gäller efterfrågan på polarisbrytare, eftersom oljebolagen i Arktis behöver fler båtar. Han arbetar delvis för Transatlantic som är det enda privata rederiet som har isbrytare i Sverige. Transatlantic står i startgroparna för att bygga nya polarisbrytare för uthyrning till oljeindustrin. Martin Jakobsson som är professor i maringeologi på Stockholms universitet förklarar varför Oden är ett så uppskattat forskningsfartyg, det handlar bland annat om den goda manövreringsförmågan.