I tusentals år har det lilla gotlandsrusset strövat mer eller mindre vilt i de gotländska markerna. Det har gjort dem starka och tåliga. Om de klarar ett liv i det vilda skulle de kunna få en ny användning - och göra en insats för det alltmer igenväxande landskapet.

Den tvååriga hingsten Kotten kliver snällt upp på vågen. Varje vecka kontrollerar forskarna Sara Ringborg och Anna Jansson hästarnas hull, vikt, pälslängd och allmänkondition.

Nu har de tolv russen snart levt vildhästliv i ett år söder om Uppsala. De flesta har klarat både kyla, snö och is utmärkt. De har också hittat mat på öppen gräsmark och i skogen. De går i grupper om fyra i 10 hektar stora hägn.

Russen som inte klarat hullkontrollen har flyttats till en hage med utfodring under några veckor.

Forskarna valde gotlandsrusset för att de är härdiga och dessutom skulle må bra av ett nytt användningsområde, nämligen att hålla landskapet öppet.

– Först utrotade vi de vilda stora gräsätarna som skapat ett halvöppet landskap: mammutar, noshörning och jättehjortar. Sedan fick de hästar och uroxar som vi tämjt fortsätta att hålla markerna öppna, säger viltforskaren Carl-Gustaf Thulin.

– Men vad händer nu när vi slutar hålla betesdjur i markerna och överger alla växter och djur som är beroende av de miljöerna, sfortsätter han.

Redan efter bara ett år har russen påverkat landskapet på många sätt. De har skapat sandgropar där de rullar sig, fått det lilla vattendraget att söka sig nya fåror och håller ner både gräs och aspsly.

Carl-Gustaf Thulin hoppas att vi så småningom ska återfå helt vilda hästar i den svenska naturen. Anna Jansson tror att det blir svårt, men "vilda" naturvårdshästar tror hon på.

Reporter: Lena Näslund [email protected]

Programledare: Per Gustafsson [email protected]