Det tar längre tid att riva ett kärnkraftverk än det tar att bygga. Det radioaktiva skrotet måste tas om hand och 100 000-tals ton betong och metallskrot måste kontrolleras att det är garanterat fritt från strålning. I hela världen finns idag mer än 125 reaktorer som väntar på att rivas eller som har börjat monteras ned. I Sverige står Barsebäck på tur - en stålgrå koloss vid Salviken i södra Skåne.

Programmet sändes första gången i februari 2013 Trots att det har gått åtta år sedan den sista reaktorn i det nedlagda kärnkraftverket Barsebäck precis norr om Malmö togs ur drift så har rivningen inte kommit igång. Det högradioaktiva bränslet är visserligen bortfraktat men själva den radioaktivt bestrålade anläggningen finns kvar. Men hur river man ett kärnkraftverk egentligen? Vad gör man med det radioaktiva skrotet och med de 350 000 ton som hela anläggningen väger? I Sverige har aldrig tidigare en stor kärnreaktor rivits, och knappt någon liten heller för den delen. Vetandets värld handlar om det mödosamma och tidskrävande arbetet med att riva Barsebäck - ett arbete som tar minst tjugo år och därmed långt mer än det tog att en gång bygga det.

Tillsammans med besöksansvariga Fanny Viksten är jag på väg in till reaktor 1 i det nedlagda kärnkraftverket Barsebäck. Vi har på oss vita rockar, bygghjälmar och skoskydd. Det är kallt, tomt och nedsläckt i korridorerna och de mer än 1000 rummen som finns här. Det starkt radioaktiva kärnbränslet finns inte kvar här, det har fraktats bort och ska om 50 år eller så grävas ner djupt under kärnkraftverket Forsmark i Uppland, inkapslat i vattentät lera och koppar. Men det som är kvar här, det bestrålade kärnkraftverket, en jätteanläggning som väger 350 000 ton, vad ska hända med det? När man river ett kärnkraftverk så kan man inte bara ta en stålkula och dunka sönder byggnaderna. Utan allt måste plockas ner bit för bit. Ett arbete som beräknas ta minst 10 år. Det här har aldrig tidigare gjorts i Sverige. 18 000 ton, 700 containrar med radioaktivt avfall måste alltså tas om hand, berättar Leif Roth som är chef för rivningsplaneringen. Dessutom finns själva reaktortankarna, hjärtat i ett kärnkraftverk, och bland de mest bestrålade delarna i hela anläggningen. De väger 540 ton och är mer än 20 meter långa. Tanken är att de ska lyftas ut i ett enda stycke. Planen som Leif Roth arbetar på är alltså att packa det radioaktiva avfallet i containrar - och sen köra bort det. Det är en amerikansk metod som kallas för Rip and Ship. En snabb, effektiv metod som ger låga stråldoser till personalen och som dessutom är billig enligt Leif Roth som räknar med att man kommer att spara mellan 100-200 miljoner på att reaktortanken tas ut i ett stycke. I Barsebäck har man alltså låtit sig inspireras av en amerikansk rivningsmetod som ska vara snabb, enkel och billig. För att få veta mer om den här metoden åker vi till Stockholm och Solna, där Strålsäkerhetsmyndigheten ligger. Henrik Efraimsson är en av ungefär fem personer där som jobbar med den allt viktigare rivningsfrågan. Och han tror att vi står inför en stor utmaning när det handlar om att riva kärnkraftverken. I USA läggs de radioaktiva reaktortankarna i ett enkelt hål i sanden i bland annat Nevadaöknen, och täcks över med sand. Sen får dom ligga där. Och förklaringen till att man gör så i USA är förstås att öknen där tankarna ligger redan är radioaktivt kontaminerad av USAs atombombsprov. I USA har man alltså utvecklat en billig, enkel och snabb metod att riva kärnkraftverk - eftersom det är lätt att göra sig av med det radioaktiva skrotet i öknen. Och det är alltså enligt samma princip som Barsebäck och även de andra svenska kärnkraftverken ska rivas - rip and ship. Sverige är ensamt bland de stora kärnkraftsländerna i Västeuropa enligt Henrik Efraimsson om att använda den amerikanska metoden att ta stora radioaktiva delar från kärnkraftverk och slutförvara dom som dom är. Bara i Frankrike görs nånting liknande, men med mycket...