Vetenskapsradions medicinreporter Annika Östman träffar cellbiologen James Rothman som är en av årets tre medicinpristagare.

Den nu 63-årige James Rothman började experimentera tidigt, och tillverkade bomber som skapade ordentliga hål på bakgården hemma i Haver Hill på amerikanska östkusten på 50-talet. Det gjorde att han sen konstruerade raketer, och därefter måste förstå hur man skulle styra dem. Något, som enligt Rothman, var en vanlig aktivitet  bland barn under 50- och 60-talet i USA där raketer och rymden stod högt i kurs, liksom vetenskapsmän.

 Allt detta gjorde att han bestämde sig för att vilja bli en hjälte – nämligen en vetenskapsman. För honom var fysik det naturliga, men efter några års intensiva studier i fysik på universitet ville hans pappa att han ändå skulle ge biologin en chans.  – Alla fysiker visste att biologer var korkade, så det var bara av plikt mot min pappa som jag gick dit, berättar James Rothman.

 Men han blev omvänd efter en enda föreläsning.  – När jag gick in visste jag inte vad ett virus var. När jag kom ut visste jag vad ett virus var, även på molekylärnivå. Efter tio minuters samtal med föreläsaren, som han hade följt efter som förtrollad till kontoret, så började han tänka i grundläggande frågor kring forskning. En helt ny upplevelse för James Rotman.

 När han flera år senare, 1993, var med om sitt banbrytande experiment som förklarar exakt hur kroppens transportmaskineri fungerar i och mellan celler kände han sig som en barnmorska.  – Det  är så vackert, utbrast han till sin medarbetare. Men han fick frustrerad gå in och hålla en föreläsning på annan ort, utan att kunna säga ett ord om deras experiment, eftersom ingen artikel ännu hade publicerats.

 I experimentet hade han utgått från vad Rothman kallar ett arrogant fysikerperspektiv. Nämligen att vilja förklara allt utifrån en enkel regel, att alltså söka det som är lika i kroppens alla skilda organ. Det handlar om hur kroppens transportmaskineri fungerar. Hur små bubbel-bussar, som kallas vesiklar, vid rätt tid och rätt plats släpper av molekyler. Med ett kemiskt perspektiv visade han hur det gick till på ett likartat sätt oavsett om det handlade om insulin, matsmältningsenzymer eller signalsubstanser. Han visade hur bubblorna med en blixtlåsliknande mekanism agerade när de släppte av sin frakt.

 Även om det har gått 20 år sen upptäckten har fortfarande inga mediciner direkt utnyttjat den här kunskapen. Men James Rothman påpekar att för ex det kolesterolhämmande ämnet statiner tog det ännu längre tid.  – Det krävde tre nobelpris från 1920-talet, till 60-talet och 80-talet utan att ens någon medicin hade kommit på tal.

Nobelpriserna hade belönat upptäckter om hur kolesterolets struktur ser ut, hur det produceras, och var och när i kroppen det produceras. Det gjorde att den japanska farmakologen Akira Endo till sist visste vad han skulle leta efter, och då kunde hitta ämnet som bildar grunden för statiner.  – När man jobbar med grundforskning kan det ta mer än en mansålder innan man ser något resultat, och det är svårt för folk att förstå, konstaterar nobelpristagaren James Rothman. Priset delar han med Randy Schekman och Thomas Sudhof för att det på olika sätt har visat exakt hur kroppens transportmaskineri fungerar.

Annika Östman [email protected]