De senaste decennierna har DNA-analysen seglat upp som ett av rättsväsendets viktigaste och mest pålitliga verktyg för att lösa brott. Men kan man alltid lita på DNA-tekniken? Häromveckan avslöjades det att slarv vid ett släktskapstest utfört på rättsmedicinalverket, gjort att den avlidne regissören Ingmar Bergman felaktigt pekats ut som en bortbyting. En kontroll beställd av tidningen Ny Teknik visade att det DNA som jämförts med Bergmans saliv inte alls tillhört en biologisk släkting. I själva verket kom det från en av verkets labbtekniker som råkat spilla sitt eget DNA i provet som analyserades. Hur stor är risken för att mänskligt slarv och rutinbrister gör att det produceras falska bevis? Om det kan hända på Rättsmedicinalverket, kan det då också hända på någon av de laboratorier som jobbar för polisen och våra domstolar? Vad får det i så fall för konsekvenser för vår rättssäkerhet? I frilansjournalisten Kristoffer Gunnartz program medverkar Anna Granlund, chef för typnings- och registergruppen på Statens Kriminaltekniska laboratorium i Linköping. Hans Ellegren, professor i evolutionsbiologi vid Uppsala Universitet. Marie Allen, professor i rättsmedicin vid Rudbecklaboratoriet i Uppsala. Johanna Björkman, åklagare och doktorand i forensisk bevisning vid Juridicum på Stockholms universitet.