Utanför Lund växer just nu den stora acceleratoranläggningen för MAX IV upp. Förhoppningen är att 2000 forskare om året ska komma och utföra experiment här i det stora nationella laboratoriet. Men när en liten organisation ska växa och försöka bli världsledande sker det inte utan problem som måste lösas på vägen.

En som har varit med från 1980-talet då det hela började är Mikael Eriksson, maskindirektör för MAX IV. Han beskriver den första maskinen som ett amatörbygge, på ett bra sätt. Den är färdigställd av entusiaster som lärde sig att bygga en accelerator under arbetets gång. Ända sedan den tiden har ambitionen funnits att tänka framåt och hela tiden förbättra maskinerna.

Christoph Quitman beskriver de problem han fick ta itu med när han började som laboratoriedirektör för MAX IV under 2012. När en del kostnader blev större än beräknat blev många oroliga, även finansiärerna. Det gällde då att styra upp organisationen och återvinna förtroendet. Nu har andra delar visat sig bli billigare, och projektet är åter inom sin budget.

MAX IV är mycket större än föregångarna, acceleratorringarna MAX I-III vid det som tidigare var MAX-lab och som nu organisatoriskt ligger under MAX IV.

Brevid MAX IV byggs också den internationella anläggningen ESS, som också ska användas för materialforskning. ESS är flera gånger större, men MAX IV är fortfarande den största enskilda satsningen på infrastruktur i Sverige någonsin, säger Olof Hallonsten, vetenskaps- och organisationssociolog som är specialiserad på att studera stora forskningsorganisationer.

Lars Malmgren, forskningsingenjör, visar runt på det gamla MAX-laboratoriet, där verksamheten pågår i väntan på den nya anläggningen.

Anna Davour [email protected]