Här kommer nästa säsongs boklista!

1 jan, Vigdis Hjort, "Om bara" 1 feb, Åsa Moberg, "har vi råd med männen" 1 mars, Doris Lessing - "Den femte sanningen" 5 april, Selma Lagerlöf, "Gösta Berlings saga" 3 maj, Parinoush Saniee, "Det som väntar mig" 7 juni, Lina Wolf, "Djävulsgreppet"

Det finns ett före och ett efter läsningen av detta mästerverk av Tikkanen. Poesins genomslagskraft är näst intill obegriplig i 'Århundradets kärlekssaga'. Hudlös? Magi? Vi försöker förstå och resonerar mer om detta i det sista avsnittet av M(i)SS tredje säsong. Förutom att Anna svär som en borstbindare av alla känslor boken upprör, tar vi till oss den med någon form av gemenskap i modern kvinnohistoria. Ofattbart hur mycket Märta hunnit leva när hon skrev denna, som kom ut samma år som vi föddes. Återigen känner vi den djupaste tacksamhet till alla kvinnor som banat väg för oss andra.

Kontrasten mellan två böcker kunde knappast varit större- från den faktatunga skildringen av ett för oss okänt Kina, till en känslospäckad berättelse från vår samtid och nuvarande hemort Stockholm. Att vi dessutom lyckats välja en Augustpris-VINNARE stärker vårt lite sargade självförtroende för bokurval . Sen är ju timingen nära nog OVERKLIG med bara ett par dagar mellan vinsten och avsnittet. Att Ia vann är vi inte ett dugg förvånade över och kan inte ge en mer tydlig recension än: LÄS DEN!

Ja, denna bok kommer onekligen att gå till 'Morskiljersig-historien' som en av våra stora utmaningar. Istället för att mötas av en roman, får vi veta förmodligen ALLT om Kinas moderna historia. Nu när vi är ute på andra sidan är vi givetvis tacksamma för denna bildningsresa . Detta avsnitt är också präglat av det politiska innehållet i boken och vi blir nästan mer som en politisk podd än en om skönlitteratur… Men så blir det ibland när man läser engagerande texter. Och vi tycker ju att det faktiskt är en del av litteraturens roll i samhället - att ge oss nya perspektiv på vår egen kontext. Den hjälper oss att tänka, en draghjälp som Jung onekligen bidrar med här.

Vi var onekligen påverkade av att få läsa Simone de Beauvoir. Som att vara i närheten av sann storhet på ett lite nytt sätt och så spännande att ta del av en ung flickas upplevelse av det högborgerliga Paris och sätta det i kontrast till Moas skildring av Mias uppväxt i Fattigsverige. Det som kanske drabbade oss mest var religionens framträdande roll i denna kontext, och de ofantliga sociala krav som unga flickor levde betungade av, så till den grad att huvudkaraktären – Simones väninna och kärlek (?) – nära på stympade sig själv fysiskt. Självskadebeteende med yxa är inget man förväntar sig som sommarlovsminne från en tjusigt gods på den franska landsbygden. Vi vill definitivt läsa mer av Simone, så mycket är klart!

Kungens rosor, den sista delen i Moas självbiografiska trilogi gör oss allt annat än besvikna. Tonåriga Mia tar oss med till en prästfamilj där hon tagit anställning som barnflicka och får uppleva den tysta kampen i en annan socio-ekonomisk kontext än den högljudda arbetarklassen hon var van vid. Hennes resa i livet fortsätter sedan bland annat till världsutställningen i Norrköping 1906 och vi får vara med i hennes vidare utforskande av samhällets mer välbeställdas leverne. Trots att vi varit mer än övertygade om Moas storhet genom de tidigare böckerna, lyckas hon överraska oss igen. När en text från 1930-talet fångar dig från första sidan kan det inte annat än beskrivas som mästerligt.

Äntligen har vi läst det senaste alstret från Sveriges "nationalklenod" Kerstin Ekman. Vi bugar djupt inför hennes oändliga publikationslista och häpnar över förmågan att ta oss med in i ålderdomens realitet. Men den här gången är vi inte helt överens: Sofia njuter av lugnet och lunken i boken medan Anna blir lite uttråkad och har svårt att köpa idén att det är en man som berättar. Å andra sidan, om det var meningen att vi skulle känna av hur åldrandet kan gestalta sig, snarare än att roa oss, har hon sannerligen lyckats. Sen når vi någon form av kulturell bottennivå när Anna glatt refererar till "Trolltyg i tomteskogen"… Slutligen går det inte att ta miste på Kerstins kärlek till naturen och hennes klimataktivism.

I det här avsnittet stannar vi i USA, men vänder blicken mot en feministklassiker som ger oss ett visst tuggmotstånd i sina noveller. Vi känner oss dock mycket trygga i händerna på Tillie Olsen vilken vi nästan känner igen som en amerikansk Moa. De fyra novellerna som boken består av handlar om en familj på en kronologisk tidslinje, där varje berättelse är fristående och berättad ur olika människors perspektiv. De behandlar ämnen såsom vardagens svårigheter för en ensamstående arbetarkvinna som måste lämna ifrån sig sitt barn, sjömanslivets sorger, rasismens USA samt bitterheten i slutet av livet i ett äktenskap där bara missnöjet finns kvar. Vi får hjälpas åt att fundera kring vad Tillie vill förmedla till oss och vi både njuter av och får jobba med det kontextlösa direkta tilltalet. Att den sista novellen var Olsens genombrott och prisades framgår tydligt i vår läsning av dessa originella berättelser.

Gråtfesten vi bjuds på i början av denna ytterst speciella bok, är av en tidigare för oss nästan okänd art. Att sedan följa med den lilla övergivna flickan i hennes uppväxt i träskmarkerna från en zoologisk och biologisk tolkning av det mänskliga samhället är en förbryllande och förfärande resa. Berättelsen innehåller dock också skönhet, "the American dream" och inslag av krim, vilket till viss del förklarar varför den blev en så enorm kioskvältare när den kom. Vissa kommentarer kring hur den inte tar tydlig ställning i frågan kring rasism har lyfts om boken, och vi diskuterar lite vad det innebär att bara beskriva en problematik utifrån ett skeende, snarare än genom en tydlig värdering av detsamma. Det är onekligen en läsvärd och lättläst historia, om man bortser från viss hulkgråt främst relaterad till flickans funderingar och upplevelser kring att bli övergiven som barn för ett liv i nästan total ensamhet.

Vår fantastiska klippare @ kommentar om ljudupplevelsen i det här 'teaser-avsnittet' var typ att Anna i princip skriker för att kompensera för alla ljud runt om (gräsklippare, vind, etc), att vi pratar i mun på varandra så det gick inte att redigera så mycket, osv osv. MEN också att: "jag får lite Skansen-feeling när jag lyssnar och man verkligen känner att det är live och intimt att man får sitta ute med er en försommareftermiddag och mysa i naturen." Så vi hoppas att det sista överväger