De är småväxta som sjuåriga barn, pälstäckta, upprätt gående och händerna har långa och gracila fingrar. Forskarnas fynd består av fyra personer, som kanske var en familj. De tillhör arten Australopithecus sediba och levde för två miljoner år sedan i Sydafrika, i skogen där de samlade mat och fick skydd i träden. De verkar ha fallit ner i en grotta och blivit liggande där. De välbevarade fossilen hittades inkapslade i berget för tre år sedan, men först nu har forskarna hunnit göra djupare analyser. Och fynden är fulla av motsägelser: fötterna verkar vara både anpassade för klättring och för att gå på två ben. Hjärnan är fortfarande liten men verkar fungera relativt likt den moderna människan. Även bäckenbenet liknar vårt, vilket forskarna tror kan vara en anpassning till att gå upprätt och inte som man tidigare trott för att kunna föda barn med stora huvuden. För den som är nyfiken på vårt ursprung är det spännande tider, det har kommit mycket nytt på den här forskningsfronten de senaste åren. Benbitar som grävs fram analyseras med moderna metoder, och inne i själva vårt DNA, vår arvsmassa, letar forskare för att förstå hur vi blev de vi är idag. DNA-analyserna visar att många moderna människor bär spår av tidigare generationers samröre med neandertalare. Nyligen kom forskningsresultat som säger att kanske var Australopithecus sediba våra förfäder. Borde Homo habilis i så fall petas från en sån plats i släktträdet? Vi ska stifta närmare bekantskap med den här nyfunna kanske-släktingen tillsammans med en av dem som fascineras av fynden, Lars Werdelin, som är paleontolog och forskare, vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. Han ser fram emot debatten om vilken som är vår förfader. Referens: R, Pickering. et al. Australopithecus sediba at 1.977 Ma and Implications for the Origins of the Genus Homo. Science, Vol 333, 2011. DOI:10.1126/science.1203697