På 5000 meters höjd finns bara hälften så mycket syre som nere i låglandet. De flesta känner av höjden, några drabbas av rejäl höjdsjuka som i värsta fall leder till döden. I sex veckor har en grupp forskare och studenter från Mittuniversitetet vistats på hög höjd och gjort tester för att förstå vad som händer i kroppen. I bästa fall hittar de ett enkelt sätt att testa vilka människor som är i riskzonen.

De var fjorton personer, lika många kvinnor som män, som lämnade Östersund efter omfattande fystester. Då hade de mätt blodvärden, syreupptagningsförmåga, mjältens funktion och kroppens sammansättning. På Mittuniversitetet leder professor Erika Schagatay en forskargrupp som studerar hur kroppen reagerar under extrema påfrestningar, som tex. låga syrehalter. Tillsammans med studenter från Mittuniversitetets Outdoorprogram i Åre lämnade de byn Bedung på 3700 meters höjd för sex veckors vandring i Rolwalingdalen och så småningom i nästa mer kända dal som leder upp mot Mount Everest.

Det var en stor expedition, med många bärare, som släpade upp utrustning för att löpande kunna ta prover och göra tester på olika höjder.  −Ungefär hälften av oss låglandsmänniskor hade ordentliga känningar av den höga höjden, berättar Erika Schagatay.

En av deltagarna fick flygas ner med helikopter, medan andra inte hade några besvär alls. Det är helt normalt. Vem som kommer att drabbas är omöjligt att säga på förhand. Det har inget att göra med hur vältränad man är.  −Vi skulle vilja hitta ett sätt att testa vilka som ligger i riskzonen, säger hon.

Därför har alla deltagarna skrivit dagbok där de beskrivit hur de påverkats. Det ska sen jämföras med testresultaten. Av mjälten till exempel. Den fungerar som en sorts reservkapital som kan pumpa ut extra röda blodkroppar vid ansträngning. Kanske kan det vara så att personer med en bra mjälte också klarar höga höjder bättre.