För 60 år sen i år återvände den norsk-brittisk-svenska Antarktisexpeditionen till Europa efter att ha vistats nästan två år på forskningsstationen Maudheim. Det var världens första stort upplagda internationella polarexpedition, och ännu 2012 finns expeditionsmedlemmar kvar i livet som kan berätta. Programmet sändes första gången 7 november 2012.

Polarforskaren Charles Swithinbank i Cambridge, England är en av fyra återstående av de ungefär 20 man som under olika perioder 1950-51 vistades på Maudheim. Vi levde väldigt tätt in på varann men alla var rädda för att orsaka konflikter som kunde gå ut över forskningen, minns han.

Maudheim bestod av två svenska trähus, ca 8x8 meter som byggdes upp på shelfisen vid Antarktis kust. Men snöfall och snödrev begravde snart stationsbyggnaderna i snö och is så att endast några master och själva takåsarna stack upp över ytan. Det var en hel värld under snön med tunnlar, gångar och en rad utrymmen som vi grävde ut för olika ändamål, säger Charles Swithinbank.

Expeditionen syddes ihop av glaciologiprofessorn Hans Ahlmann i Stockholm som hade goda kontakter i särskilt Norge men också i England. För norrmännen var det politiskt viktigt att göra expeditionen för att markera att det aktuella området på Antarktis, Dronning Maud Land, skulle bli ett norskt anspråk på kartan, säger Swithinbank. Tyskarna hade nämligen 1939 varit där och kartlagt området samt döpt om det till Neuschwabenland.

För Hans Ahlmann, som inte själv följde med på expeditionen, var det viktigaste att få reda om den klimatförändring han på 1920- och 30-talen noterat i Arktis även omfattade Antarktis. Vi såg då inga tecken på att isarna i Antarktis var på tillbakagång. Men redan några år senare kunde vi genom att lägga samman resultat från olika forskningsfärder i norr och söder, konstatera att det handlade om global uppvärmning, säger Charles Swithinbank.