Sångerskan och låtskrivaren Joni Mitchell fick ett helt nytt sound när hon började att samarbeta med jazzmusiker. Berit Nygren berättar hur. Ett program från Jazzradion i P2.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I mitten av 1970-talet stod Joni Mitchell på toppen av sin dåvarande karriär. Hon hade fått sin dittills största kommersiella framgång med albumet ”Court and spark” 1974, men något skavde.

Mitchell ville lämna rockens fyrkantiga rytmik och forma sin egen rytmik, precis som hon tidigare exempelvis hade lämnat gitarrens standardstämning och börjat att stämma gitarren efter eget huvud. Hon undrade också varför basen alltid måste ligga längst ner i registren - och tipsades om basisten Jaco Pastorius.

Pastorius blev hennes drömbasist, men att hon skulle ha gått och blivit ”jazzmusiker” där i mitten av 70-talet protesterade hon emot när dåvarande Sveriges Radio-medarbetaren Mikael Nilsson intervjuade henne 1988 vilket jag Berit Nygren har vävt in i det här programmet. Hennes samarbeten med jazzmusiker började på allvar 1976. Då släppte hon sitt första album med Jaco Pastorius. I det här programmet får ni höra Mitchell i musik med Pastorius, Wayne Shorter, Herbie Hancock och Peter Erskine men också med Larry Klein och kompositören, arrangören och dirigenten Vince Mendoza. Med de båda sistnämnda och Shorter gjorde hon det prisade albumet ”Both sides now” (2000), och här får ni också höra musik ur hennes ikoniska album ”Blue” (1971).

Källor:
Joni Mitchells officiella hemsida https://jonimitchell.com/
”Joni on Joni; interviews and encounters” redaktör Susan Whitall (Chicago Review Press, 2020)
”Joni Mitchell in her own words; conversations with Malka Marom” (ECW Press, 2014)
Joni Mitchell intervjuad av Mikael Nilsson för Sveriges Radio 1988

Kontakta Jazzradion - och följ oss i sociala medier!