Den lame mannen bärs av fyra vänner till Kristus för att få läkedom och frälsning (Mark 2:1-12). Vem vill inte ha sådana vänner, som gör allt för att hjälpa sin vän? Men det finns dåliga vänner och goda vänner. Hur känner vi igen dem, och vilka ska vi odla vänskapen med?

Ikonen är den naturliga följden av att "Ordet blev kött" (Joh 1:14). Den är också sigillet på den sanna tron, att Jesus Kristus är "sann Gud och sann människa,." Därför går de vilse som inte vördar ikonen. Men vi som nu firar ortodoxins seger denna söndag, vi måste också se till att ortodoxin segrar i våra vardagliga liv, dvs. att vi blir ikoner av Kristus: milda, ödmjuka och kärleksfulla gentemot människorna.

På förlåtelsens söndag (Matt 6:14-21) finns anledning att fråga sig: "Vad är egentligen förlåtelse för något?" Det är avskrivande av skuld, i juridisk bemärkelse. Det är en vilja till försoning. Genom Skriftens och helgonens liv kan vi dock lära oss ytterligare mer vad förlåtelsen innebär på ett andligt och socialt plan. Om detta handlar denna predikan.

Andra söndagen i Triodion läser vi om den förlorade sonen (Luk 15:11-32), men vore inte "den kärleksfulle faderns" ett bättre namn på denna liknelse? Den beskriver nämligen på ett underbart och tydligt sätt Guds karaktär för oss - full av kärlek och barmhärtighet - när han tar emot oss syndare i omvändelsen.

Fariséens och Tullindrivarens söndag (Luk 18:10-14) ger oss förkroppsligade exempel på högmodet och ödmjukheten, och i förlängningen på helvetet och himmelen. Högmodet är nämligen Satans främsta kännetecken, medan det var just genom ödmjukheten som Gud gav oss frälsningen! Lyssna till denna predikan för en djupare genomgång av innebörden av detta för en kristen i allmänhet, och nu inför fastan i synnerhet.

Sackeus omvändelse är lika oväntad som den är uppmuntrande (Luk 19:1-10). Fastän Sackeus var tullindrivare, och därmed avskydd av alla, såg Jesus vad som försiggick i hans hjärta. När han gick hem till honom mumlade de som stod runtomkring förargat: "Han har tagit in hos en syndare!" Detta, att döma sin nästa, är en av de svåraste synderna som vi kan begå! Varför? Ja, det förklarar fader Mikael i denna predikan.

Helige Antonios är en av våra största förebilder i det asketiska arbetet. Han fick en djup ödmjukhet och kärlek från Gud, eftersom han hörsammade Kristi undervisning och lära. Om vi lyssnar till Kristi undervisning denna lördag (Luk 6:17-23) kan även vi stå djupt förankrade i samma ödmjukhet och kärlek. Herren säger: ”Saliga är ni som är fattiga”, ”saliga är ni som hungrar”, ”saliga är ni som gråter” och ”saliga är ni när människorna hatar och hånar er” för Människosonens skull. Vad kan vi lära oss av dessa bud?

Söndag efter Teofania (Matt 4:12-17) tog vi emot tolv personer i Kyrkans gemenskap genom dop och myrrasmörjelse. Fader Mikael predikar om varför vi döper, vad dopet är och vad som händer med den som döps.

Söndagen före Teofania läser vi om hur Johannes Förelöparen och Döparen predikar och manar till omvändelse (Mark 1:1-8). Johannes vet dock om att han inte är "center of attention" utan att Kristus är det. Därför säger han också: Han måste bli större och jag måste bli mindre" (Joh 3:30). Det är ord som gäller varje kristen, men det paradoxala med ett sådant förfarande är att det inte leder till självutplåning, utan tvärtom: vi blir dem vi är skapta att bli i Kristi likhet.

Vi firar lördagen före Kristi födelse, och texten handlar om kampen för att få komma till Guds rike (Luk 13:19-29). Kampen består i hög grad av att leva i hoppfull ödmjuk omvändelse, precis som många av Kristi förfäder gjorde (t.ex. skökan Rahab, kung David). Förvisso är tiden ute att vara en Kristi förfader, men ännu finns tid att efterlikna dem och bli Kristi efterföljare. Kristus föddes för att dö. För oss är det det motsatta som gäller: vi dör för att födas. Genom att dö för egot och dö med Kristus i dopet vinner vi ett nytt sant liv med Kristus!