"Är det fult att vara någons tröst? Är det vackrare att vara någons svala intellektuella utbyte? Skönlitteraturen skiter i vilket." Kulturredaktionens Marie Lundström funderar på litteratur som tröst.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

”Den som bygger fängelser formulerar sämre än den som bygger frihet”. Det är en rad av tröst för mig, skriven av samma författare som också skrev den ofta citerade raden: ”Människans behov av tröst är omättligt”. Stig Dagerman. Som i november 1954, 31 år gammal, tog sitt liv. Sådan är skönlitteraturen. Någon som själv inte orkar mer, kan ge oss andra som ännu lever, kraft och mod.

Är det fult att vara någons tröst? Är det vackrare att vara någons svala intellektuella utbyte? Skönlitteraturen skiter i vilket. Den är. Det som är skrivet är skrivet och det blir upp till mig, till oss, att läsa.

Jag tycker själv att det är svårt med tjocka romaner när jag är ledsen. Det blir för många ord.

Man brukar tala om att man flyr in i en berättelse. Mer sällan talar vi om vad som krävs för att kunna ge oss hän, ge oss in i den värld som en fullvärdig roman bygger upp.

I mitt fall krävs det att jag tror på tillvaron, på en fortsättning, på att jag strax själv ska få skriva, att livet är värt besväret. Då kan jag ge romanen den uppmärksamhet den ska ha.

Är jag riktigt genomledsen tror jag mer på en varm famn. Rätt människa är bättre än rätt bok. Det enda som alltid funkar är lyrik. Göran Greider kallar poesin för sitt medicinskåp, jag ser den som skafferiets havregryn. Det ska alltid finnas hemma. Det går alltid att koka gröt på Mandelstam. Och överleva. Lyrik var det enda jag kunde läsa efter min pappas död.

Men akut sorg och akut tröst är en sak. För det mesta går vi gudskelov runt i en annan grundkänsla. För min egen välbekanta nästan trygga melankoli, är läsandet perfekt.

Melankolin skapar ett milt sökande ljus över sidorna. Ett överseende med det som inte blir. En oproportionerligt vild glädje över en formulering som är exakt och därmed adekvat, stark och frisk när den bländar med sin stråle. Att kunna läsa är i sig en tröst.

Det är författaren Kerstin Norborg som skriver de förlösande orden på min facebooksida sent en kväll: ”Att kunna läsa är en tröst. Att hitta in i orden, bli insläppta av dem. Att det finns något annat och levande alldeles i närheten och att jag ibland men inte alltid lyckas sträcka ut handen och röra vid det”.

Allt om Litteraturveckan i P1