Jag trodde jag skulle göra en snabb dagsutflykt, men plötsligt stod jag på en plats där tiden själv verkar ha vikt sig i fyra hörn och lagt sig tillrätta under sten. Vandra, jag är vid Anundshög utanför Västerås – ett maktcentrum som enligt skylten var “tusenårigt”, men enligt min själ är det något ännu värre: ett existentiellt Disneyland, komplett med runor, trappor, bäckar, brott mot kulturmiljölagen och skeppsformationer som vägrar förklara sig.

Här vandrar jag längs Eriksgatan, kungsstråket där folk och fä och kunglig pompa en gång passerade, och nu jag – ensam, blöt om skorna, men majestätisk ändå i mitt eget lilla inre rike. Jag försöker förstå symboler som inte vill förstås, jag springer nästan uppför gravhögar som jag sen får skamset gå ner för igen, jag läser om Folkvid och Heden och känner mig förbannat långt ifrån dem, men också… för nära. Och du, Vandra, är med hela vägen.

Det är ett avsnitt om att vilja veta och aldrig få. Om runor, rost, regn, och röda färger som kanske är ett otyg. Om att stå i mitten av en skeppsättning och vädja till historien som en virrig Dante utan Virgilius. Men också om glädjen i att få gå vilse bland spår av något större, och kanske förstå något ändå – fast bakvänt.

Lycklig Vandring!

Mer om Henrik, klicka här: https://linktr.ee/Henrikstahl

Mer om Anundshög, klicka här: https://www.anundshog.se/

Mer om Eriksgatan, klicka här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Eriksgata

Mer om runstenen vid Anundshög, klicka här: https://www.anundshog.se/upptackanundshog/runstensmonumentet.4.2e50256416a58d18ea98b746.html

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.