Varje vecka väljer kulturredaktionen ett ord i tiden. Jenny Teleman tänkte på, "äldre".

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Mediernas uppmärksamhetshelikopter brukar hovra över olika åldersgrupper lite utifrån vad dagens kris är. Ganska nyss var den "De unga i gängkriminalitet", de yngsta rånade också varandra minns jag, men samlades också i en het massrörelse för jordklotet.

Idag heter krisen corona och mitt i ljusrundeln står nu ”de äldre". De "äldre äldre". Pensionärer, farbröder, gummor, tjejkvinnor och silvriga åldermän. Alla olika som sandkorn förstås men vissa är lite lika, de som simmat in i förvirringen, upplösningen och demensen.

De som börjar går i barndom som det hette förr, de som vankar mycket, kanske letar efter sin docka, sitt gamla lärarrum eller skäller argt efter nån satans Gösta hela dan. De som vårdbiträden stillsamt förklarar i intervjuer har svårt att se visir över ett fortfarande lite bekant ansikte och håller avstånd lika bra som tejp.

Detta gäng som vanligen bor i skuggan blinkar nu i ljuset av ändå ganska häpna debattröster. Är det så … liksom rått och förhöjt därinne? Så trolskt och deprimerande? Gör vi så märkliga resor mot slutet? Men … det krävs kanske massor av folk, utbildning och tjänster för allt detta mentala intensivvårdsarbete. Verkar ju svårare och kanske roligare än att rådda en hel Dramatenensemble!

Och i veckan kom äldreomsorgslyftet. Gott så. Fast i konsten tänker jag har detta aldrig varit en hemlighet. Det gråvilda och underliga i "äldre".

I Lars Noréns sena trilogi om åldrande sitter människorna i sotflagorna av sina minnen och vinkar åt sin skugga och blir fritt rasande när den inte slutar vinka tillbaka. De har helt tappat intresset för varandras böcker om Bataille och rörmokarkarriärer, annat flyttar fram, allting byter plats, och står också kvar och stampar tankspritt och målmedvetet på exakt samma.

Hos Astrid Lindgren är det de äldre: Krösamaja, Linus-Ida och den blinda farfar på vinden i Bullerbyn, som är på väg mot katastroffixering, Jesusneuros och långsamt utslocknande och i varje film där ett ålderdomshem får heta Sollyckan eller Paradiset dånar ett sarkastiskt nittiårsskratt över linoleummattan. Allt medan 100-åringen rymmer genom fönstret.

Att bli en äldre, jag säger såklart inte att det är hemskt, men lika komplicerat, dramatiskt, hisnande, explosivt hjärnförändrande, lika likt en helig dåres flummiga övergångsrit som en vanlig tonårings. Hoppas vi tar dem bägge på större allvar nu.

Min mamma undrar förresten varför vi inte har alla flaggor på halv stång just nu. Bra fråga.