Anosmi är ett obehagligt tillstånd som science fiction-genren har missat. Nu är det en realitet för miljontals människor oförmågan att känna lukt.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det finns många dystopiska skildringar av hur mänskligheten förlorar synen eller måste leva som döva för att alls överleva i en postapokalyptisk tillvaro.

Men när såg du senast en film där människor stapplar omkring, ur stånd att känna lukten av sin egen armsvett? Som inte kan identifiera om kollegan nyss druckit kaffe eller om bäbisens blöja behöver bytas?

Inte lika rafflande kanske? Eller verkar det rentav vara en utopi, att slippa äcklet av ovälkomna doftpartiklar i näsan?

Då är du kanske inte en av de miljontals som har drabbats av anosmi under året som gått – anosmi är en sammansättning av grekiskans an och osme, alltså "utan lukt". För, som en luktforskare säger i en stor artikel i amerikanska tidningen New York Times nyligen: "Folk är omedvetna om hur viktigt luktsinnet är fram till att de förlorar det. Då blir de livrädda".

Hur kunde då framtidsskildrarna missa denna anosmipandemi som följer i coronans spår? Helt enkelt för att luktsinnet har en undanträngd plats i den civiliserade människans verktygslåda.

Om man alls kan lita på sinnena, har historiens filosofer resonerat, är det i så fall synen som kan ge kunskap. Platon och Kant avfärdade luktsinnet som något ofullständigt som man klarar sig utan.

Det har kopplats ihop med primitiva och intuitiva funktioner, som tillhör det privata, ja rentav det djuriska. Tänk bara på hur stämningen förändras vid ett middagsbord om gästen luktar ljudligt på maten, jämfört med att titta på den och säga: åh, vad det ser gott ut!

Lukt är tätt kopplat till skamkänslor, och en sniffande människa upplevs lätt lite överspänd. Därför är det kanske inte överraskande att en filosof som Nietzsche, som sysslade mycket med äckel, hänvisade till luktsinnet för att ställa diagnos på sin samtid. Han menade att lukt visst är en värdefull väg till djup kunskap om livet. Och flera nya filosofiska texter försöker nu uppvärdera näsans förmåga att ta in omvärlden.

Efter att ha haft anosmi halva hösten hejar jag på detta nyväckta intresse. Lukter binder ihop det förflutna och framtiden, skapar en känsla av kontinuitet och riktning. Och de är viktiga för känslolivet, inte bara skam och äckel, även lust och sinnlighet. Utan luktsinne är det svårare att orientera sig i världen och avgöra vad som är sant. Såväl depression som viktförändringar är kopplade till anosmi.

Det ser ut som om att mänskligheten kommer ur pandemin med ett sämre luktsinne. I bästa fall med färre negativa känslor. I värsta fall med en likgiltighet inför den pudriga lukten av en bäbis, de underbara aromerna i nymalt kaffe och svetten på en älskads hud.