Varje vecka väljer kulturredaktionen ett ord i tiden. Joakim Silverdal tänkte på, "anslagstavla".

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Alldeles bredvid mitt hus finns en cykeltunnel. De stressade cyklisterna brukar bara svischa igenom den på nolltid, men någon gång ibland händer det att man ser någon som stannar upp några sekunder. Vid mynningen står nämligen en rätt stor anslagstavla.

Den verkar vara väldigt populär, den här anslagstavlan. Den formligen svämmar över av affischer som skriker ut information om kommande evenemang eller kurser som du bara inte får missa.

När någon från Umeå kommun, mot förmodan, varit ute och rensat tavlan på morgonen, dröjer det inte många timmar innan de första affischerna häftats upp och inom några dagar är återigen varenda centimeter överbelamrad med info om de kommande händelserna.

Jag har aldrig egentligen tänkt så mycket på den där anslagstavlan. Inte förrän Coronaviruset satte stopp för alla evenemang.

När plötsligt fastnaglade bitar av affischernas hörn var det enda som satt kvar där. I veckor. Då började jag fundera på om anslagstavlorna inte är bland de vackraste tavlor vi har.

"Anslagstavla" är ju egentligen två ord som slagits samman till ett: anslag och tavla.

Ordet "anslag", enligt Norstedts etymologiska ordbok, går att härleda till fornsvenskans "anslagh" och från början betyder "meddelande, plan eller anvisad summa".

Ordet "tavla", kommer enligt samma bok från fornsvenska "tafla" som bland annat ska ha varit en bild eller skrift på en skiva.

Varför känner jag att anslagstavlorna är så vackra då helt plötsligt?

Kanske för att de är en bild av samhället: det vi bygger tillsammans, oavsett vad vi tycker om varandras meddelanden eller planer. Att bredvid kommunisternas valaffisch, sitter en annan med oro för 5G-lanseringen och en tredje som erbjuder flyttstäd.

Kanske för att en anslagstavla också kan bli konst?

Innan Corona var det inte ovanligt att någon sökte efter en bortsprungen katt, bredvid en poster för en tribute-konsert till Dire Straits, men så en dag satt någon upp den smått obegripliga texten: "Släng dina mynt. Jag vill ha FÖRÄNDRING". Det här meddelandet är det nog inte många som förstår. Men jag blev glad när jag såg det.

Kanske är anslagstavlorna vackra för att de vittnar om livet som pågår?

Även det liv vi inte tar del av. Det som bara finns, utan att vi alltid behöver delta.

Den var tom länge, anslagstavlan vid cykeltunneln, men så smått började livet göra sig påmint. En efter en kom de tillbaka. Från mitt fönster på hemmakontoret, ser jag att det nu sitter en sex-sju affischer där nere.

"Lär dig sköta en segelbåt" basunerar en ut. "Starta en digital studiecirkel" menar nästa. "Har du problem med droger och alkohol? Det hade vi också", låter Anonyma kokainister göra gällande och bjuder in till träff.

Det är inte som vanligt, den svämmar inte över och jag har funderat på att ringa till kommunen och be dem att inte rensa tavlorna just nu.

Låt oss få klamra oss fast vid segelbåtstipsen och de digitala studiecirklarna, tänker jag säga i luren. Vid livet som faktiskt händer. Och vid några av de vackraste tavlorna mänskligheten äger. Anslagstavlorna.