Katarina Wikars vandrar i "Veckans ord" mellan solstrålar och horisontellt hagel i aprilvädrets oförutsägbarhet, försöker hitta hoppet och tänker på Strindberg.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Jag går min vanliga vända runt den närbelägna sjön och noterar följande vårtecken: maskrosblad, videungar, en och annan liten blåsippa och titta där - en koltrast. Änderna samsas med de ännu duniga fjolårssvanarna. Man kan konstatera att naturen skiter i pandemin och har börjat om igen. Att spira. Och snattra. Och knoppas.

Sedan studerar jag mina medmänniskor - på behörigt avstånd. En kvinna joggar med banderollen ”vegan runner” på ryggen och hennes lycraklädda man  sportcyklar bredvid. En annan går så snabbt med stora hörlurar över öronen. En tredje stirrar tvångsmässigt ner i mobilen.

Man brukar säga att naturen är likgiltig för människan men det kan vara tvärtom också. Nu varvar en manisk mobilpratare i solglasögon mig för andra gången.

När såg du någon klappa stammen på en uråldrig ek senast? Jag bestämmer mig för att göra just det. Den är skrovlig under handflatan.

- Tänk att du lyckats bli så himla gammal, säger jag.

 I tallen intill fönstret kuttrar skogsduvorna och utför någon märklig parningsdans jag möjligtvis sett på teves naturprogram innan. Det gäller att skärpa de domnade sinnena för allt det som pågår strax intill. En tidig morgon har en jättehumla hittat in.

- Var har du varit hela vintern?

Jag har börjat tala med insekterna under pandemin. Jag börjar bli som mamma. Hennes ansikte möter mitt i spegeln. Humlan flyger yr iväg över taken.

April bjuder på samma överraskningar som förra året. Ena dagen sitter man ute och äter lunch i vårsolen andra dagen haglar det horisontellt.

Det måste finnas hopp någonstans. Det är lätt att glömma det i de ständiga nyhetsuppdateringarnas tid. Om det är så att världen nu rör sig genom ett ont avsnitt i tiden så kommer den snart ut på andra sidan. Det måste finnas hopp där.

Tibasten blommar på kala grenar. Ett gäng motionärer gör kollektiva sidohopp på gräsmattan. Strax intill vilar änderna oberörda. Snart är vi väl vaccinerade. Jag undrar över april 2022. Kommer man fortfarande av gammal vana att väja vid möte på promenaden? Att kroppen per automatik gör en undvikande gir? Hoppas inte.

Det slår mig att på Strindbergs tid kunde människor komma farande ”som ett yrväder en aprilafton” och det med ett höganäskrus runt halsen. Det vore väl något att längta efter. Spontanistiska inbrytningar i varandras tristesser.

En framtid som inte är tråkig.