När juli månads lättsinne bryts mot den annalkande höstens allvar hänger den där över oss som en stor nattlampa den stora runda månen. Veckans ord enligt Jenny Teleman är "augustimåne".

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Augustimånen röd och rund, bakom svävar … John Blund. Det här ganska haltande barnkammarrimmet har jag aldrig lyckats få fatt i källan till.

Men att månen i augusti är rödare och större, det vet alla.
Skördemånen kan den också heta. Förr i tiden sedd som ett extra nattligt arbetsljus på himlen, så att man hann få in grödorna innan frosten. En lanterna över transitmånaden augusti. För det är egentligen då det nya året börjar.

Det är sen gammalt. Vår kulturs vanliga nyår placerat mitt i iskall kolsvart datumbåge av ingenting är ju ingen vettig övergång; i den anonyma isblöta passagen mellan 31 december och 1 januari avslutas inget, startar inget.

Augusti däremot stänger sommaren och öppnar försiktigt hösten med dess karaktär av start. Höst, ofta beskriven med den fenomenalt slitna bilden "som doften av nytt bänkpapper" som krönikörer långt upp i femtioårsåldern vilka inte sett en skolbänk sen Fälldins dagar brukar säga.

Fast augustimånen är inte röd bara för att vi ska arbeta fokuserat nu. Det är för att dess vinkel mot jorden gör att månstrålarna ska tränga igenom ett tjockare lager jordatmosfär. Därför glöder den under sommarlovets sista dar.

Fast … det finns en populär Broadwaypjäs från 1953, "Tehuset Augustimånen" av John Patrick. Något så ovanligt som en satir över hur amerikaner försöker amerikanisera den japanska ön Okinawa efter kriget. De vill bygga en skola men lokalbefolkningen vill hellre ha ett tehus fyllt av geishor. Exakt hur satiren fungerar är lite oklart men Ingmar Bergman insåg i alla fall som ung teaterchef på Malmö stadsteater, möjligen i augusti, att teatern behövde en hit att öppna hösten 1955 med. Pengar, publik. Så han strök utan prut "Backanterna" som var planerad och körde istället komedin "Tehuset Augustimånen". En stor framgång.

Så är det med augusti. Man fattar avspänt rationella beslut. Julis lättsinne bor kvar i magen alltmedan septemberförnuftet sakta börjar kyla av pannloben. Då kan man tänka som Ingmar. Först nåt som funkar. Backanterna tar vi sen.

Men bara för det är inte augustimånen större än andra månar. Den är ju av sten så den är som den är. Storleken är en synvilla och har ett mycket vackert namn: månillusion. Det betyder att det man ser nära horisonten framstår som större eftersom det finns ting vid randen att jämföra med, skepp, öar, träd. Fast den som sett henne hänga mitt över öppet hav utan något att mäta mot hävdar att augustimånen ändå är större än de andra. Så det är lite mystiskt. Så kanske man ändå ska akta sig för att bli helt toklogisk under det röda arbetsljuset. För då kan det gå som för Ingmar Bergman: fyrtio år innan man faktiskt sätter upp "Backanterna".