Veckans ord handlar om hur årstiden får oss och vår omgivning att se ut: Blek.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ordet kom till som i en uppenbarelse: Blek. Det var lite utsuddat, långt ifrån fräsande eller fyrverkeristint som det stod framför mig i en blek falnad eldskrift.

I det blekgråa decemberljuset såg jag min blekbeiga uppenbarelse i det blekvita badrumsljuset. Här borde ljudet av ett halvtrasigt lysrör fräsa i bakgrunden för att fullborda bilden av blekhet, den som Roy Andersson, de uppblötta färgernas mästare i film efter film eftersträvar. Blekvita ansikten i en blekbrun scenografi.

Där finns till och med en blekt ljusblå färg som borde kunna kallas Andersson-blå som en total motpol till konstnären Yves Kleins Kleinblå. Eller International Klein Blue som färgen patenterad av Yves Klein heter.

Men glöm den med sin påträngande lyster, blek är ordet för veckan och i sammansatt form firar blek sina största triumfer. En blekgrå gryning: Själva meningen doftar snölös, fuktig kyla.

Ja du kommer till slut // bleka dödens minut.
Skaldade Birger Sjöberg om just dödens obeveklighet.

Vad lägger egentligen "bleka" till i den meningen? Jo blek må beskriva något som antingen inte lever upp till förväntningarna. "En blek insats" eller just något där färgen hotar att försvinna "Den blekgula decembersolen". Bleka dödens minut, den obevekligt blodfattiga minuten.

Men blek har alltså också en paradoxal poetisk lyster i just sammansättningar. Franz Werfels nyöversatta roman från 1940 heter: En kvinnas blekblåa handskrift, den har ju inte bara den betagande allitterationen i blekblå utan dessutom en mystisk antydan om denna kvinna och varför just hennes handskrift är att betrakta som blekblå.

På tyska heter den Eine blassblaue Frauenschrift, skulle man göra en direktöversättning så blir det väl snarare en blekblå kvinnohandskrift, men som ni hör så har översättaren Ola Wallin helt korrekt istället bestämt sig för det långt mer poetiska En kvinnas blekblåa handskrift.

Ja, så går ändå den blekaste av tider mot sin ände, julens med sina blodröda associationer och färgar våra bleka kinder med en antydan av friskhet. Men det är bara toppen på årscykeln, som är rund för mig, det är vinterblotets desperata försök att färglägga nordbornas karga färglösa vinter med sina urblekta färger.

Gunnar Bolin
[email protected]