På pyramiderna står det STAY HOME. Flera miljarder människor är i hemkarantän. Här uppmanas folk att inte resa i påsk. En ny sorts solidaritet krävs av oss. Katarina Wikars om: Hemma.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

När flera miljarder människor beordras stanna i sina hem är det inte länge tid för de mer filosofiska spörsmålen: vad är ett hem? Är det kanske inte väggar, inte tak utan något annat, en inre trygghet?

Nu när är den yttre tryggheten är infekterad av ett virus får man helt enkelt dra ihop det man har runt sig och stanna hemma.

I en artikel i New York Times kan man läsa om de stora skillnader som uppenbarar sig under en karantän mellan olika klasser i New York, ett pandemiskt kastsystem. De rika har isolerat sig i sina semesterhus, medelklassen är strandsatt med rastlösa barn, arbetarklassen levererar fortfarande tjänster, om de har arbete. 30 procent i USA har inte ens en långsam bredbandsuppkoppling.

Ännu har vi i Sverige ändå jämfört med många andra en viss rörelsefrihet, om vi är under sjuttio, men det är inte om den detta handlar utan just om stannandet - hemma.

Och i dessa tider anmodas en ny sorts solidaritet, åk inte till ditt fritidshus, ta inte med dig smittan till en region där det finns färre intensivvårdsplatser, och i flera länder har det blivit förbjudet att åka till sin stuga, eller militären spärrar vägen. Här hoppas politikerna och myndigheterna att folkvettet sätter stopp. Räcker det? Någon i Dalarna säger bara till hälften skämtsamt att det talas om att spöa stockholmarna när de passerar på väg till fjällen.

Om du nu är så lyckligt lottad att du har flera boenden att välja på så kan du väl bara ta ett djupt andetag och stanna i det där du redan är istället för att din vana trogen åka iväg till det andra. Ta ett djupt andetag om det fortfarande är möjligt och stilla dig. Försök vara där du är. Det är svårt och vi har inte behövt träna på det innan men helt plötsligt är det nödvändigt.

Det är som om min gamla mammas råd från en annan tid stiger fram och får fäste: kom inte hit om ni är förkylda, sa hon alltid. Jag kan vara ensam i ett par veckor till, jag är så van vid det. Och när andra flängde runt mellan aktiviteter och resor sa hon liksom förundrat: vad ska de ut och göra allihop? Varför kan de inte vara hemma? Och det resonemanget fanns det massor av invändningar emot, förstås.

Och nu är det försent att träna på det om man inte tidigare hunnit. Att trivas hemma. Det är bara att försöka vara stilla. Resa inåt. Och råd från förr kommer till mig, som när författaren Stina Aronson talade på radio för länge sen: Det är ingen uppoffring att stanna hemma från bion, det kan vara en tunnelbana in i dig själv.

Och det kan måhända vara något att ta med sig ut i samhället på andra sidan viruset. Att kunna sitta stilla en stund när det fordras av en.

Katarina Wikars