Den här veckan ser Cecilia Blomberg hur nya politiska strategier tagit plats istället för gamla traditioner av samförstånd och förhandling. Veckans ord är kohandel.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

När jag hör ordet Kohandel tänker jag direkt på den där scenen i Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga när Emils pappa ropar in den galna kon Rölla på marknaden. Det är förstås Emil som förstår sig på och tämjer den galna kon. Ingen annan.

Och egentligen så är det väl det som termen kohandel i grunden handlar om. Att lyssna in och förstå och vara lite smart. Att driva igenom sin vilja med hög röst och hot funkar dåligt med djur. Det är oftast en dålig strategi även människor emellan.

Kohandel som har ett ursprung i det tyska ordet Kuhande, kreaturshandel, myntades för första gången i svensk politik 1933. Den då sittande socialdemokratiska minoritetsregeringen med Per Albin Hansson som statsminister gjorde upp med Bondeförbundets Axel Pehrsson-Bramstorp.

Socialdemokraterna behövde stöd för sin politik att bekämpa arbetslösheten. Bondeförbundet ville få igenom högre smörpriser och mer pengar till lantbruket. Och de kom överens. Lite extra bra kanske för att de trots sina politiska meningsskiljaktigheter var vänner. Dessutom skåningar båda två. Det var inte en slump att Bramstorp sen skrev Per Albins biografi.

Det är hur som helst händelsen 1933 som fött begreppet kohandel. En självklar benämning för svensk samförståndspolitik där man ger och tar i hopp om att alla inblandade parter till sist känner sig som vinnare. I svensk modern politik kommer den fackföreningstränade Stefan Löfwen gå till historien som den givne mästaren inom det här området. Inte principlös men extremt inriktad på funktionella lösningar och lugn. Han var en kohandlare av rang oavsett vad man tycker om hans politik.

Men vart tog kohandeln vägen under den senaste veckans politiska turbulens? En scen där olika partiföreträdare högljutt fäktat på om sin egen förträfflighet. Det får mig faktiskt att snarare tänka på fenomenet djurhetsning än kohandel – alltså kamphundar, tjurar eller varför inte tuppar? Finns det ens plats för nedtonad kohandel när politiska debatter allt oftare kallas dueller. Är det kamphundsraser som kommer att ge nya namn åt de roller som nu dominerar det politiska landskapet?

Ibland behövs absolut skarpa linjer mellan de politiska partierna så att inte allt blir en grå åsikt i mitten. Men när anfallen kommer för ofta och handlar om frågor som inte alltid är tydliga så trubbas effekten av. Det är då kohandeln i kulissen kan erbjuda lösningar bortom personlig prestige och snabba poänger. Kanske lite tråkigare men mer hållbart och långsiktigt.