Få ord har sedan 1900-talets första hälft blivit så bespottade som massan.Men sedan pandemin bröt ut tycks ordet ha omvärderats och blivit förutsättningen för ett solidariskt samhälle. Samtidigt tycks motsatsen individen ha omvärderats.Kulturredaktionens Morris Wikström utser massan till veckans ord.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Man får föreställa sig att Folkhälsomyndigheten i början av den här gudsförgätna pandemin suckade där de satt församlade i ett mötesrum vid en surrande projektor. Man får föreställa sig att insikten om problemets omfattning långsamt gick upp för de församlade.

För den som vill kommunicera något viktigt spelar orden stor roll. Liksom deras historia. Ta till exempel ordet "massan". Finns det något ord som under efterkrigstiden blivit så bespottat och utskällt? Så talar vi heller inte om massan. Istället säger vi befolkning, population, invånare. Allt för att undvika det som massan tycks stå för: en okritisk mottagare av ett budskap, styrda av irrationella känslor.

Men ändå har massan lyckats leva vidare, den har förklätt sig som förled i ordsammansättningar som masshysteri, masspsykologi och massinvansion. Men hur massan är vänder och vrider sig tycks den ända sedan 1900-talets första hälft beteckna något negativt, potentiellt farligt. Så har flera generationer svenskar fått förklarat för sig att det enda som skyddar mot massan är individen och hennes förmåga att tänka kritiskt och på egen hand. Akta dig för auktoriteterna som står på podiet. Men kom ihåg, de är inga auktoriteter om de som befinner sig i publiken inte är en massa, utan en grupp församlade individer som bildar sig sin egen uppfattning.

Man får föreställa sig att det var den här insikten som långsamt spred sig i den där mötesrummet på Folkhälsomyndigheten. För det som behövdes var ju en masstestning. Och en massvaccinering. Och detta skulle till råga på allt kommuniceras i massmedierna. Det måste ha framstått som ett lingvistiskt minfält för experterna.

Inte blev det bättre av att de mer vetenskapliga begreppen tycktes bära på samma problematiska tankefigurer. Flockimmunitet. Vadå flock, det tycktes likna det där ordet som ibland används förklenande om oinformerade väljare: valboskap.

Ja, sådär, får man föreställa sig, satt de och funderade. Funderade på hur ett politiskt samtal som tog form under 1900-talet till slut tycktes ha gått varvet runt. Att försvarsmekanismerna som var tänkta att skydda de utsatta hade vänts ut och in och där de retoriska vapnen tycktes ha hamnat i orätta händer. Individen som inte godtog det som experter och auktoriteter företrädde tycktes nu ha blivit inte förutsättningen för solidaritet, utan dess fiende.

Och vi andra då, som kunde tänka oss att ingå i den massa som skulle testas och vaccineras? Vi blev i all vår omsorg om kollektivet isolerade. Det gjorde inte begreppet mindre attraktivt. Tvärtom. Kanske vore livet bättre, tänkte vi, om vi kunde öppna ytterdörren, kliva ut på gatan och uppgå i en enda stor irrationell och berusande folkmassa.