Veckan som gick innebar en orgie i nostalgi för alla - ska vi säga 45 plussare. I mina sociala medier var det bara semlan som omnämndes oftare än Ovalen. Även om inte alla sa "Ovalen". Men de talade om de minnen som Nils van der Poels dubbla VM guld hade väckt.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Själv hittade jag vid en källarrensning några veckor tidigare en röd plastpärm med texten EM i skridsko Hereveen 71 skrivet på. Inuti fanns papper med mellantiderna, tagna med det stoppur som jag hett hade önskat mig i julklapp.
Skridskoovalen så kallas banan, och den hade en enorm dragningskraft på mitt trettonåriga jag.
Idag förefaller en 10.000 meter skridskotävling nästan som en medveten provokation mot en actiontörstande sportpublik.
Skridsko måste följaktligen vara en av de sporter som lever farligt i den internationella olympiska kommitténs ögon. Det går långsamt och allt färre nationer slåss om medaljerna. På ett sätt är Nils van der Poels inträde på banan alltså en räddning, särskilt för den annars suveräna skridskonationen – Holland.
Landet som sedan något decennium inte ens har någon konkurrens av Norge. Glädjen över att en kanadensare vann 10.000 meter vid OS i Pyeongchang grumlades en aning av att han är född holländare och tidigare har tävlat för Holland. Så: få länder vinner medaljer och tävlingarna är långsamma, man vet inte vem som vunnit innan sista paret har åkt. Som gjort för klåfingriga sportpampar som enbart ser till tv-intäkter och sponsorpengar.
Så - naturligtvis har man infört masstart även i skridsko. Ackompanjerat av snärtiga reklamfilmer som basunerar ut att ”äntligen blir skridskon spännande”. Amerikanska åkare poängterar leende att man kan knuffas och puttas, risken att falla är stor. Jaha. Tack så mycket. Reglerna med olika spurtpoäng som ges efter ett visst antal varv är också nästintill obegripliga. En dansk åkare kom femma i masstart Pyeongchnag. En belgare kom före bästa holländare. Belgiens fjärde medalj i ett vinter OS sedan 1924. "Say no more", för att citera Monthy Python.
Mitt minne av ett klassiskt 10.000 meterslopp på skridsko är att det var så nära den omöjliga kombinationen av meditation och stark upphetsning man kunde komma. Det glidande skejtandet, med en hand på ryggen varv efter varv var sövande och fascinerande. I min späda ungdom satt jag med tidtagaruret i hand och noterade egna mellantider på Kees Verkerk, Ard Schenk och lite senare Göran Claesson. Två åkare åt gången, ett 10.000 meterslopp pågår i en knapp kvart innan det är dags för nästa par.
Det var underbart och kunde fylla en hel lördag framför den svartvita TV:n.
Så i söndags. Jag bänkade mig, såg van der Poel i andra paret sätta världsrekord och följande par var inga hot det visste alla, men köra skulle de, kvart efter kvart. Ve och fasa: Jag fann mig knäppandes mellan kanalerna - skidskytte och skridsko. Jag blev rastlös. Jag skämdes inför mitt trettonåriga jag. Men ändå - nej tack - inga masstarter!
Och till OS nästa år kanske jag åter känner ovalens oemotståndliga dragningskraft och den där sövande upphetsningen som kommer att få mig att njuta av hela tävlingen.

Gunnar Bolin