Varje vecka väljer en medarbetare på Kulturredaktionen ett ord i tiden. En åter igen aktuell fråga är hur hemarbetet förändrar vår relation till bostaden. Veckans ord är: planlösning.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det är inte alla som kan ta arbetet hem till bostaden. Det är inte heller alla som har möjlighet eller ens råd att välja hur de vill bo. Men oaktat det så ställer den ökade mängden hemarbete nya frågor till våra hem. Det som tidigare nästan sågs som en förmån, att få ta en jobbdag hemma, är i pandemitider inte längre nödvändigtvis eftertraktat. Och det har inte sällan med just planlösningen att göra.

De luftiga – under en period nästan självsäljande bostäderna – där kök, vardagsrum och hallar liksom flyter ihop utan några mellanväggar har plötsligt blivit ett problem. Mellanväggarna har många börjat längta efter igen när de olika digitala mötena och lektionerna ska samsas i samma vägglösa utrymmen. I brist på ens ett kök att stänga in sig i har barnkammarens ofta könsstereotypa inredningar börjat dyka upp i många arbetsmöten.

isoleringen fick oss att drömma om och iscensätta det kollektiva.

Arkitekturskribenten Dan Hallemar skrev i Sydsvenskan om det här nya tillståndet och arkitekturen. Om att den tidigare trean på 128 luftiga kvadratmeter i nya fastigheter trängs ihop på högst 65 kvadratmeter.

Samtidigt rationaliseras gemensamma utrymmen i nya fastigheter bort på grund av de höga kvadratmeterpriserna. Trappuppgångarna har blivit klaustrofobiska. Tvättstugor och förråd trycks in i lägenheterna. Till och med grannsämjan eller osämjan är bortbyggd, för man träffas knappt längre.

Men det finns en motsatt rörelse, ett nytt kollektivhustänkande. Flerfamiljshus i nya spjutspetsprojekt har i sina planlösningar luckrat upp den privata ytan. Det privata boendet har blivit ännu mindre, men istället delar många på en ny typ av sociala utrymmen. Alltså vi bor mindre, men har tillgång till mer än vad vi betalar för är tanken. Det här är delvis en konsekvens av prisuppgången på bostäder, men handlar också om att det finns en längtan efter umgänge.

Frågan är väl hur just det fungerar i pandemitider. Men om vi tänker nästa steg, så skulle ytterligare en konsekvens av Coronan kunna leda till att kontoren i innerstäderna blir överflödiga om vi fortsätter jobba hemma. Då skulle det kunna påverka stadens planlösning, ja förlåt stadsplanen. Kontoren skulle kunna byggas om till små lägenheter men med sådana här gemensamma vardagsrum och arbetsplatser i husen.

Då skulle den planlösningen som ett avtryck av en tids ideal och drömmar, likt årsringarna i ett träd, i framtiden kunna föras tillbaka till den här instängda covidtiden. Kanske till och med ge ett avtryck med någon sorts ljus runt sig. Att isoleringen fick oss att drömma om och iscensätta det kollektiva.

Under tiden kommer den luftiga planlösningen i det som fram till idag betraktats som moderna bostäder kännas allt mer trång. Och i brist på väggar kommer jobbmöten fortsätta innehålla bilder ur barnens sagovärldar.