Varje vecka väljer kulturredaktionen ett ord som på något sätt sätter fingret på vår tid. Den här veckan är det Karsten Thurfjell som ser hur det publicistiska landskapet förändrats i grunden under de senaste decennierna. Veckans ord är "publicera".

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

De flesta journalister vill nog gärna hävda att man i princip dagligen rannsakar sig själv, sin journalistroll och sina bevekelsegrunder. Det ingår som en självklar del i yrkesutövningen - i de resonemang som oundvikligen måste föras på en redaktion inför en publicering.
Japp! Så var det utklarat, en gång för alla!

Eller… ja, vad säger ni andra här runtomkring?

Nåväl, vi måste ju alla se oss i spegeln på morgnarna, efter allt publicerande.

Det tänker jag på i skenet av den gruvliga utveckling som det publicistiska landskapet gått igenom sedan jag tryckte ner mina första skrivmaskinstangenter i avsikt att publicera, för sisådär 40 år sedan.

Texten var då tänkt till en tidskrift jag och några vänner startat själva, och imperativet "kan själv!" låg fortfarande i luften. Men även om vi hade författarnas bokmaskin till vår hjälp för att få det snyggt och tryckt, var det ju inte direkt så att man automatiskt nådde några läsare.

Över huvud taget rådde i princip samma villkor för publicering som rått sedan Publicistklubben bildades 1874, det vill säga att det krävdes ett etablerat massmedium för att nå en så stor publik att arbetsinsatsen blev meningsfull, vare sig det gällde på lokal, regional eller nationell nivå.

Nå, väl utbildad hamnade jag på en riktig dagstidningsredaktion. Jag redigerade vid desken, där allting skedde, och snart vande jag mig vid det speciella läte som kom från dag- eller nattchefen när någon ur läsarskaran ringt upp för att monologiskt delge redaktionen sina synpunkter på innehållet i tidningen, vad vi borde ta upp, eller i oturliga fall, varför uppringarens insändare förvägrats plats i tidningen.

För mig var det här frekventa dramat, med blott den ena halvan hörbar, min första erfarenhet av gatekeeping – det effektiva hinder som användes av oss aktörer som idag går under namnet gammelmedia, för att mota Olle i grind, alternativt inte släppa någon över den publicistiska bron.

Vi satt där, med monopol på nyhetsflödet, och, måste jag nog säga, vettiga kriterier för vad som behövde granskas, kritiseras, hyllas respektive redovisas.

I dagens virtuella verklighet känns denna priviligierade publicistposition oändligt avlägsen, drabbad av sociala mediers sminkinfluencerinfluensa, konspirationsteorier, verbala drönarattacker, ohöljd propaganda och ren desinformation. Imperativet "Kan själv!" har fått ny giltighet och plötslig möjlighet till obegränsad spridning, från Pewdiepies actiongameande till Trumps lynnestwittrande.

Men strängt taget ägnar sig väl alla dessa aktörer också åt att publicera? Oavsett de publicistiska regler som tidigare betraktades som självklara.

För får man bara följare så kan man försätta berg. Eller få avgrunder att öppna sig. Och ordet följare har fått en alltmer kluven klang.
Hur ska man då se på ordet publicist, och det namnbyte till Sveriges Publicister som branschorganisationen Sveriges Tidskrifter annonserat, för att markera att man numera ägnar sig åt mycket mer än tidskrifter av papper?

Att namnet Sveriges Publicister inte skulle medföra en risk att förväxlas med Publicistklubben antyder en i sanning oförvägen tilltro till sin nya namnidé.

Och kommer man fortsättningsvis att släppa in även självutnämnda publicister, i yttrandefrihetens namn?
Frågorna hopar sig.