Den här veckan ser kulturredaktionens Fredrik Wadström hur pandemitröttheten stiger, samtidigt som auktoritära regimer istället för direkt våld oftare försöker trötta ut motståndet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

”När allt återgår till det normala.”

Hur många gånger har jag hört den meningen det senaste året? När allt återgår till det normala så kommer det att bli si eller så, ditt och datt. Men jag har också hört den olycksbådande viskningen om att det kanske aldrig kommer att återgå till det som vi betraktade som det normala.

För att inte tala om alla försök att ringa in vad som kommer att bli det nya normala.

Det som vi borde tala om är den globala utmattningen. Vi är överens om att sjukvården lider av utmattning och det är kanske den viktigaste insikten. Men under alltihop finns en utmattning som kan drabba såväl organisationer och företag som sociala relationer och enskilda personer.

Det är okej att erkänna att det har varit utmattande, att det är utmattande.

Jag har märkt bara de senaste dagarna att den här utmattningen gjort att jag inte riktigt kan orientera mig i vad som tidigare var det normala och vad som i så fall skulle vara det nya om det dyker upp ett nytt normalt tillstånd.

Ett av mina favoritband, She drew the gun, från Liverpool, skickade ut ett meddelande om att deras nya album är på väg. Det här är inget av de större brittiska banden men frontfiguren, sångerskan, låtskrivaren och poeten Louisa Roach, är en av de mest originella musiker jag vet. Så pulsen går upp rätt ordentligt när nyheten kommer.

Men så inser jag att She drew the gun släpper sitt nya album i slutet av september. Och jag kommer inte ihåg om det här var det normala, att ett mindre band från Liverpool skickar ut information om albumsläpp och kommande turné nästan ett halvår i förväg.

Var det så här det var också före pandemin? Eller är detta det som borde kallas ”det nya normala”. Jag vet inte. Allt förskjuts gradvis och jag är för utmattad för att komma ihåg vad jag borde förvänta mig.

Auktoritära regimer har länge vetat att utmattning är en bra taktik för att pressa igenom sin vilja på både den egna befolkningen och på en kritisk omvärld.

Jag öppnade en av de mer oberoende ryska tidningarna häromdagen och fick en ovanligt stark känsla av utmattning. Som journalist brukar jag tänka att jag är van vid det där. Jag kan stå emot. Men när jag såg artikel efter artikel om hur samtal tystas och människors fri- och rättigheter inskränks kände jag att utmattningen smög sig in.

En teateruppsättning i Moskva om protesterna i grannlandet Belarus stoppas av polis. En känd människorättsadvokat grips och fängslas när han ska besöka en häktad journalist. Rättsprocessen mot en kvinnlig journaliststudent som är anklagad för vandalism går in på nionde månaden.

Och så vidare.

Den positiva sidan är att mängder av ryska advokater, kulturpersonligheter och tiotusentals vanliga medborgare engagerar sig i de här fallen. Men efter ett drygt år av pandemi är ändå känslan av utmattning ovanligt stark.

Det kommer kanske att krävas mer än bara vaccin för att råda bot på utmattningen. Eller kanske ett helt annat slags vaccin. Dags att ta fram ett snart.