Varje vecka ger vi en medarbetare i uppdrag att utse veckans ord, denna vecka har Gunnar Bolin valt ordet Vårkänsla.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Den här årstiden är svår att beskriva utan att man hamnar i klyschträsket. Allt är sagt, men detta till trots så är vi mitt i den tid på året som påverkar mig allra mest. Sommaren må vara mer uppenbart underbar, men våren är lika överraskande efterlängtad när den envist kommer åter år efter år.

Ja, endast slitna uttryck hörs i mitt huvud... "det obarmhärtiga men ändå så livgivande ljuset", "kvitterbusken med sparvar", "koltrastens sång", "vinterns gamla hundskit som ligger allt gråare i rabattkanten".

Jag bläddrar i almanackan för att planera något och hamnar plötsligt på andra sidan midsommar. Hur är det möjligt? Är det bara så få veckor kvar ....?

Ni hör... allt är redan sagt, som att det går så fort, i april "den grymmaste av månader" för att gå till poesin och citera en annan lite sliten mening, denna skriven av T.S. Eliot.

Men ändå, känslan är inte mindre reell om än banal: tiden går fort, carpe vere, grip våren. Fågelskåda, skogsbada, djupandas vid en skogstjärn, lägg dig raklång i en vitsippsbacke, drick ett glas rosé vid en bristfälligt uppvärmd södervägg. Eller välj nån annan vårkliché.

Till traditionen att besjunga våren finns också den mörka sidan, lyckans och ljusets motpol. Dels det högst reella som pågår bortom den scilla - och vitsippebeklädda horisonten, men också den alldeles privata känslan av att det nya skarpa ljuset äter upp en...

Även den känslan grundligt besjungen. Litteraturen är full av skildringar där lyckan bor granne med den värsta smärtan, en sorts diktad bipolaritet. Mjältsjuka, sa Tegnér. Stagnelius konstaterade att Kaos är granne med Gud.

Tegnér kan nästan uppfattas som att han gottar sig i ångesten när han släpper loss svartalfen i just dikten Mjältsjukan, där poeten står på levnadsbanans höjd och ser hur gott allt är när svartalfen hastigt uppenbarar sig:

Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt,

Och sol och stjärnor mörknade i hast

och så en bit längre fram:

Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,

En urna blott med livets aska i.

Är det en vårkänsla för vår tid? Förhoppningsvis kan en text av en annan poet skriven drygt ett hundra år senare också stämma, Werner Aspenström må förefalla lite äppelkäck bredvid det ångestskummande tilltalet hos Tegnér, det må vara som det vill med det, något av vårkänsla rymmer ändå hans dikt:

Gråvädersdagen trycker mot takåsen.

Det luktar mögel och sorgsenhet.

I hjärtats ena kammare molar raseriet,

iden andra sitter döden och gäspar.

Plötsligt kan glädjen uppenbara sig,

morgonfräck, nästan prålande,

som tuppen på en gödselstack.