Vittnesmål om rasistiska påhopp i samband med det nya coronaviruset har i veckan delats under hashtaggen #jenesuispasunvirus. Felicia Frithiof ser ett nytt ord för ett fenomen lika återkommande som säsongsinfluensan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det är ett fult ord, virusrasism. Jag menar, det låter trubbigt och hopklämt på det där sättet som bara ord skapade för rubriksättning gör. Men det är ett effektivt ord. Även om det dök upp i nyhetstexter först den här veckan är fenomenet det betecknar gammalt som digerdöden.

Den gången var det judar som gjordes till syndabockar och smittbärare. Varje pandemi har någon syndabock, och det är alltid någon annan. Någon som är ohygienisk, har konstiga matvanor eller en annan sexuell läggning.

Ett virus är ju ett osynligt hot. Det är också därför särskilt tacksamt och ekonomiskt att göra skräckfilm och thrillers av. Det räcker med en svettig hand som räcker över något. Fingrar på en pekskärm. En ledstång på bussen. Men det är som om vi i verkliga livet måste ge hotet fysisk form.

Den otrevliga och lite genanta sjukdomen syfilis kallades av engelsmännen för "Franska sjukan", medan fransmännen kallade den italiensk, italienare kallade den fransk och så där höll det på ett tag. Den globala influensapandemin 1918 fick av dunkla skäl namnet "Spanska sjukan", och fyra årtionden senare kom influensavågen som på svenska kort och gott kallades "Asiaten". Nu är vi alltså framme vid det nya coronaviruset, eller det kinesiska coronaviruset, eller som den nordfranska tidningen Le Courrier picard uttryckte det förra veckan: "den gula faran".

Nya virus och samma gamla rasistiska tankefigurer, obotligt muterade för att passa sammanhanget. Så blir rädslan för civilisationskrig till skräck för en sjukdomsinvasion. Under hashtaggen #jenesuispasunvirus, jag är inte ett virus, som började användas av fransmän med östasiatisk bakgrund samlas nu vittnesmål från Australien till Kanada och Sverige, om att utsättas för avståndstagande, kränkningar och okvädningar som ofta inbegriper orden "smuts", "kines", "coronavirus" och "åk hem".

I ett klipp från metron i Paris syns först en ung svarthårig kvinna med resväska på det fullsatta tåget. Mobilkameran panorerar sedan till dem som sitter mittemot henne: två vita personer som båda dragit upp sin tröjkrage för att täcka munnen och näsan.

Jag kommer att tänka på det förra pandemilarmet. Ja, om vi för stunden liksom övriga västvärlden räknar bort ebolautbrottet och zikaviruset. När rädslan för H1N1, eller svininfluensan, spreds under våren 2009 bodde jag i Paris och ett effektivt sätt att alltid få plats på den trånga metron var vid det tillfället att hosta och snörvla.

Där och då fanns ingen tydlig bild av den hotfulle andre. Sjukdomen hade först upptäckts i USA, vilket här i väst ingav känslan av att hotet saknade färg. I efterhand har jag förstått att mexikaner blev en tydlig grupp syndabockar på andra sidan Atlanten.

Ett vaccin mot virusrasism tycks långt borta. Även om det inte dröjde många år efter AIDS-epidemin innan Fredrik Lindström i P3:s "Hassan" kunde busringa och skoja om rädslan för att "10 000 tyska bögar" skulle komma hit om vi gick med i EU. Det tröstar mig ibland.

Felicia Frithiof
[email protected]