Hjalmar har cyklat Vätternrundan på 7:18, satt fastest known time mellan Varberg och Kalmar, och dragit till med snabbaste age group-cykeltiden på Ironman Kalmar. Men viktigare än tiderna är kanske det han tagit sig igenom för att ens vilja stå på en startlinje.

I ett öppet och ärligt samtal pratar vi om att väga 130 kilo som tonåring, gömma sig i mjukisbyxor och känna sig sist – bokstavligen – varje gång det vankades skolidrott. Om att bli stark i gymmet, men att det inte räcker när man är ensam med sina tankar. Och om vad som händer när man pressar kroppen i 16 timmar genom Smålands skogar med bara flapjacks, strösocker och lös utrustning som sällskap.

Vi pratar om relationen till tävling, om panikattacker på startlinjen, om varför det ibland känns omöjligt att be om hjälp – och om vägen tillbaka med stöd från en klok psykolog, sin familj och en vän vid namn Isak som borde få medalj.

Ett avsnitt om prestation, men ännu mer om sårbarhet, självbild, humor – och viljan att fortsätta testa vad kroppen (och huvudet) faktiskt klarar.

Hjalmar in 31:54