För några veckor sedan släppte vi ett avsnitt om att vara förälder till ett barn med psykisk ohälsa. Då gästades vi av mamman Veronica och vi slogs då av hur konstigt naturligt det känns att det alltid (inte alltid men ofta) är mammorna som tar på sig den ansvariga rollen i allt kring känslor och när saker och ting är jobbigt. Varför är det så? Vart är alla pappor? För såklart är det inte så att alla papper INTE bryr sig. Idag gästas vi av Ante, vars ena tvillingdotter haft Anorexia. När Ida, hans dotter drabbades märkte han att han inte hade några redskap alls att närma sig henne eller känslorna kring hennes ätstörning. Han hade stöttat i skidspåret på helgerna och jobbat borta i veckorna. Det här är Antes erfarenhet av att vara pappa. Den viktigaste och mest utvecklande rollen han har, enligt honom själv. Hur hanterar man en sån här familjesituation? Hur ska pappor lära sig att också prata känslor? Hur känns det när man som pappa själv känner att mamman är det självklara valet att vända sig till när man mår dåligt?

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.