Första gången Rasmus Arvidsson drack fick han gud i blodet. Fotboll och amfetamin skulle hjälpa honom att stå ut med småstadslivet. När en knäskada pajade den planen flyttade Rasmus till Belfast, där han kunde gå all in på missbruket i fred. Rasmus berättar om dealers från Tottenham i vardagsrummet, om att vara fullkomligt obegriplig för svensk beroendevård och om att låta sig räddas av kärleken- vilket i förlängningen begåvat Sverige med sin kanske mest produktiva, oberoende och genomsnälla rockstjärna någonsin.