Vad är du beredd att göra för att få det du drömmer om, vilka gränser är du beredd att gå över?

Emelie flyttade många gränser: fysiska, mentala och ekonomiska för sin dröm att få barn. Hon gjorde saker som hon från början sett som otänkbara. Det resulterade i att hon till slut, vid 48 års ålder, blev mamma.

Vi får höra hennes historia om hur det är att vara en äldre mamma och hur hennes långa längtansresa har påverkat henne.

Ulrika konstaterar att hon ofta passerar gränser i vardagen utan att tänka på det förrän efteråt när det är för sent.

När du väl får barn kommer du att älska det! Ja… men det gör jag ju med en sköldpadda också..?!

Alla vill inte ha barn, de har ingen biologisk klocka som tickar eller moderskänslor som plötsligt blossar upp. Vissa är helt enkelt barnfria och vill fortsätta vara det. Vicktoria berättar om hur hon kom på att hon inte ville ha barn och omgivningens reaktioner.

Hon berättar om sin erfarenhet att familj inte räknas om den inte innehåller barn och att hon ofta måste jobba vid jul, nyår och andra högtider.

Ulrika och Johanna konstaterar att säkert fler skulle välja bort föräldraskapet om det inte var en sån stark norm att man ska ha barn.

Emma berättar modigt och naket om sin resa till tillfrisknande alkoholist.

Det är ett innerligt program om dåligt samvete, om att inte ha kontroll, om att få smärtsamma insikter om sig själv och om att våga be om hjälp.

Om hur en låt kan förändra allt och hur man sen går vidare tillsammans med sin dotter.

Pia Herreras mamma dog i cancer, bara 64 år gammal och hon är fortfarande väldigt närvarande i Pias liv. 

Johannas mamma dog efter ett långt och innehållsrikt liv och Johanna önskar att hon frågat lite mer om det.

Men det spelar ingen roll att förutsättningarna är olika; Pia och Johanna förenas i sorgen att ha förlorat sin mamma. De är båda lika sina mammor och inser att de gärna härmar deras sätt och gester.

I det här avsnittet så intervjuar Ulrika både Johanna och Pia och konstaterar att när mammor dör förlorar man en riktning

Vi grottar ner oss i tanten; när blir vi tanter och varför är det ofta så negativt att kallas TANT?

Karin Lövgren är forskare och universitetslektor i medie- och kommunikationsvetenskap på högskolan i Gävle. Hon forskar på ålder och genus, har koll på de flesta åldersmarkörer, upplever inte sig själv som tant och i sin garderobsforskning konstaterar hon att det är kläderna som är för små, inte vi kvinnor som har blivit för stora.

Vi får titta in i Ulrikas väldigt svarta garderob och Karin berättar hur tanten och klimakteriet beskrivs i tv-serier och i media.

-Är vi verkligen ihop på riktigt om vi inte bor ihop…? undrade Katarina när hon träffade sin livskamrat. Det var inte helt enkelt att bryta mot normen, att gå emot starka konventioner och förbli särbo, men nu efter 11 år så kan de konstatera att det var värt det.

Samtalet med Katarina handlar också om feministiska glasögon, om hennes starka vilja att jobba när hon var nybliven mamma och om att det kan vara skönt att bara vara två vuxna på julafton.

Ulrika undrar hur det blir på semestern, gnisslar det mer när man är särbo? Johanna ser fram emot den nya boken om Shirin, blir hon och Charlotta äntligen ihop?

Kayos skor blev stulna och då fick hon låna ett par av Sanna, sen den dagen är det de två! 

Kvinnlig vänskap är en sorts superkraft, vi har lätt att bli nära med varandra och prata viktiga saker redan från början. Sanna och Kayo berättar om vad vänskapen betyder, att den oftast är den längsta relationen i livet. Det är kärlek att säga det där som skaver, för man vill ju att vänskapen ska fortsätta.

Ulrika vill veta hur deras kriser sett ut och Johanna är nyfiken på om Kayo och Sanna nånsin sett sig som konkurrenter.

“Att bli övergiven av sin far är ett stort existentiellt svek”. Ulrika Nandras debutroman “Ett färgat liv” är inte självbiografisk, men den bygger på hennes egna erfarenheter. Vi pratar om att förstå och förlåta, om rasism och hedersförtryck. Hon berättar om att växa upp som färgad på 80-talet och om boken De oanständiga som fick oanade konsekvenser.

Johanna tror att man kanske måste förlåta för att gå vidare och Ulrika undrar om man överhuvudtaget kan förstå en förälder som förskjuter sitt barn.

”När jag väl tog mig ut ur huset var jag som ett spöke, jag hade ingen egen identitet ”

Om du eller någon du känner är utsatt för hot och våld, ring Kvinnofridslinjen 020-50 50 50. Eller besök roks.se för att komma i kontakt med en kvinno- eller tjejjour.