Klotet

Återvinningen av plast har ökat de senaste åren, men trots det är det mindre än en tiondel av all plast som används i Sverige som materialåtervinns.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Merparten av vårt plastavfall går till förbränning, och det är ett slöseri både för miljön och ekonomiskt.

Beräkningar visar att värdeförlusten potentiellt är flera hundra miljoner kronor, enligt en rapport från konsultföretaget Material Economics.

Ett problem är att det finns så många olika sorters plast, som inte kan återvinnas samtidigt. Nu finns nya förbättrade möjligheter att sortera plasten, i och med en ny sorteringsanläggning i Motala, som invigdes i våras, och som Klotets reporter har besökt.

Men fortfarande måste den sorterade svenska plasten skickas utomlands för att tvättas, malas och bli till ny plast.

Runt 30 procent av plasten går inte alls att återvinna. Svart plast är ett sådant exempel. Plastlaminat, alltså ett material som består av skikt av olika sorters plast, är ett annat. Förpackningar av både plast och till exempel papper är också svåra.

Samtidigt använder vi svenskar mer och mer plast för varje år. Enligt en rapport från Naturvårdsverket ökade mängden plast som vi på olika sätt använder i samhället med hela 40 procent på bara fem år.

Mer använd plast leder till mer avfall att ta hand om, och frågan är hur en större andel av den använda plasten skulle kunna recirukuleras i ett kretslopp.

Medan vi i Sverige försöker få privatpersoner att sopsortera mer av sitt plastavfall, har människor i Kenya hittat sin födkrok genom att samla in plast från en stor, rykande soptipp utanför huvudstaden Nairobi.

Klotet har besökt soptippen och pratat med de som arbetar där, hör reportaget i programmet. I den här miljön är det konkurrens om att få ta hand om gamla plastflaskor och annat plastskräp. Plastpåsar är förbjudet i landet, och den som bryter mot det riskerar fängelse.

Gäster i programmet är Åsa Domeji, hållbarhetschef på Axfood och Mattias Lindahl, professor vid Linköpings Universitet och expert på cirkulär ekonomi.

Programledare: Marie-Louise Kristola

Det mesta av jordens vatten innehåller numera mikroplaster, alltså små, små plastbitar, knappt synliga för ögat. De finns i hav, insjöar och floder, och även i snö och is uppe i Arktis.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Ny plast fortsätter att hamna i haven dagligen, närmare bestämt 22 ton per minut, eller tolv miljoner ton per år, enligt uppskattningar.

Bara runt en procent av den plasten tros befinna sig på ytan, resten finns på djupet i form av mikroplaster.

Östersjön är inget undantag, och en ny studie visar att tillflödet av nytt plastskräp är ojämt fördelat mellan österjöländerna. Mest stort skräp kommer från Ryssland och länder med mindre välorganiserad sophantering, men utflödet av mikroplaster är nästan lika stort från Sverige som från Ryssland.

Så varifrån kommer mikroplasten från Sverige? En fallstudie från Uddevalla har kartlagt källorna, för att se vilka de största utsläppsbovarna är i en vanlig svensk stad.

De senaste åren har forskare ägnat mycket kraft åt att försöka förstå hur mikroplasterna eventuellt påverkar miljön och hälsan hos oss människor. Världshälsoorganisationen WHO presenterade en större kartläggning i förra veckan, där man konstaterar att det fortfarande finns för lite kunskap, men att det hittills inte har gått att påvisa några allvarliga hälsoeffekter med de halter som finns i miljön just nu. Men mängden plast i vattenmiljön ökar hela tiden, och oro finns för att det med tiden kan komma att bli ett hälsoproblem.

Ny forskning från Östersjön visar också hur bakterier kan fästa på mikroplasterna och alltså spridas med dem.

Gäst i veckans Klotet är bland andra Johanna Ragnartz, VD på Håll Sverige rent.

Programledare: Marie-Louise Kristola.

Trots att det har gått åtta år sedan kärnkraftsolyckan i Fukushima i Japan är det få som har flyttat tillbaka till området.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

De flesta som nu bor där är äldre och risken är stor att området på sikt kommer att bli helt övergivet, och att namnet "Fukushima" för alltid kommer att vara förknippat med radioaktiva utsläpp.

Klotet har besökt platsen för kärnkraftshaveriet 2011, och träffat bland andra fru Sato, som flyttade tillbaka tillsammans med sin äldste son, som arbetar för kraftbolaget.

– De tryckte verkligen på för att de anställda skulle flytta tillbaka till de områden som sanerats. Det skulle se bra ut i folks ögon, tyckte dom väl, säger hon.

Men av byns ursprungligen 9000 invånare är det bara ett par tusen som har återvänt. När skolan hade sommaravslutning i år var det fler lärare än elever.

Saneringen efter katastrofen har gått in i en ny fas. Med hjälp av fjärrstyrda robotar ska bränslestavar plockas ut från de tre reaktorer som drabbades av härdsmälta den 11 mars 2011.

Processen skulle ha påbörjats redan 2014 men har fått skjutas upp flera gånger på grund av problem att hantera den extremt höga radioaktiviteten.

Samtidigt vill det ansvariga kraftbolaget nu släppa ut radioaktivt spillvatten i havet eftersom man inte längre har plats att lagra det.

Hör frilansreportern Jon Thunqvists reportage från Japan. Gäster i programmet är Patrick Isaksson från Strålsäkerhetsmyndigheten och Andrzej Wojcik, professor vid Stockholms Universitet och expert på hälsoeffekter av lågdosstrålning.

Programledare: Marie-Louise Kristola

Hundratals miljarder kronor satsas på pipelines, vägar, flygplatser och en hamn där olja från Kenya ska skeppas ut. Lapsset-projektet ska öka Kenyas tillväxt, men även koldioxidutsläppen globalt.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I Kenya kommer cirka 85 procent av elen från förnybara energikällor, mest från termisk energi. Och mycket pengar investeras i bland annat stora vind- och solkraftsparker.

Men parallellt med de förnybara satsningarna pågår ett megaprojekt som involverar Kenya, där oljeutvinning- och export är ryggraden i en omfattande "utvecklingskorridor"genom Afrika. Det kallas Lapsset (Lamu Port Southern Sudan-Ethiopia Transport corridor) och syftet är en ekonomisk satsning i stora delar av östra Afrika som även involverar Etiopien och Sydsudan. Projektets mål är att öka den ekonomiska tillväxten med 10 procent om året fram till år 2030.

I det här andra programmet om Kenyas energival, besöker vår reporter Anders Wennersten Lapssetprojektet.

Kenya ska utvinna stora oljefyndigheter i Turkana i nordväst, och en pipeline ska transportera oljan till Lamu vid kusten där en djuphamn nu anläggs för att exportera oljan. Längs pipelinen planeras bland annat motorvägar, flygplatser, tåg och semesterorter.

- Vi har hittat olja i Kenya, som vi vill exportera, säger Norman Muraya, chefekonom vid Lapsset corridor development authority. Det är den myndighet som har ansvar för infrastrukturprojektet som i sin komplexitet och omfattning är svår att finna någonstans i världen, möjligen med undantag för projekten kring Kinas nya sidenväg.

I programmet medverkar Lars Ronnås, Sveriges klimatambassadör, Per Knutsson, ekonom vid Göteborgs universitet och Mikael Höök, Uppsala Universtitet.

Programledare är Mona Hambraeus.

Programmet är en repris från den 8 maj.

Metaller till solceller och elbilsbatterier ska hjälpa oss att klara klimatkrisen. Men lokalboende och miljöintressen protesterar mot brytning i Sverige. Går konflikten att lösa?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

En ny gruvboom kan vara på gång i Sverige, i jakten på så kallade omställningsmetaller som ska möjliggöra den nya gröna tekniken som bilbatterier och solceller.

Även metaller och mineraler för elektronikvaror som mobiltelefoner och datorer är åtråvärda eftersom vissa av dem spås bli bristvara inom några år.

Men boomen handlar framför allt om undersökningstillstånd – inte en enda gruva har öppnats och satt igång under senare tid. Forskare, gruvföretag och fackföreningar anser att de långa handläggningstiderna för tillstånd riskerar gruvindustrins framtid.

Samtidigt varnar miljörörelsen, lokalbefolkning och svenska myndigheter för att både natur och människor hotas om de nya gruvorna tillåts öppna. Hur kan denna konflikt lösas?

Klotet besöker Brickagruvan i Hälsingland som är rik vanadin – en metall som används inom stålindustrin, men också i tillverkningen av elbilsbatterier

Vanadin finns också med på EU:s lista för kritiska metaller som bedöms som extra värdefulla för vårt samhälle, men som sällan bryts inom EU:s gränser.

I programmet medverkar Christina Wanhainen, professor i malmgeologi vid Luleå tekniska universitet, och Arne Müller, journalist och författare till flera böcker om gruvindustrin i Sverige.

Programledare: Marie-Louise Kristola.

Programmet är en repris från den 13 februari 2019.

Förra sommaren var vädret i Sverige extremt. På flera håll blev det den varmaste och torraste sommaren som hittills har uppmätts. I Klotets sommarprogram blickar vi bakåt - och framåt.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Plötsligt blev det påtagligt att mycket av det vi tar för givet, inte längre gäller när torkan slår till. Skogar stod i brand. Brunnar sinade, bevattningsförbud rådde. Skördarna blev små och inför vintern blev fanns det inte tillräckligt med foder till djuren.

Sommaren 2018 blev forskarnas modeller av hur klimatförändringarna slår, verklighet framför våra ögon. Många, många började prata om att vi måste ställa om våra sätt att leva, bort från de fossila koldioxidutsläppen till något annat. Och inte bara i Sverige. Då 15-åriga Greta Thunbergs skolstrejk för klimatet fick enorm uppmärksamhet och hennes initiativ spred sig som en löpeld över världen.

Nu har ett år gått. Semestern står för dörren och vi kanske vill ut och resa eller i alla fall tuffa med en båt på en sjö eller längs kusten.I Klotets sommarprogram ger vi oss ut i grönskan för att blicka både bakåt och framåt tillsammans med våra gäster:

Michael Tjernström, klimatprofessor vid Stockholms universitet och sommarpratare i Sveriges Radio den 11 augusti.

Staffan Lindberg, ekotrubadur, koldioxidbantare, klimatdebattör mm.

Jonas Åkerman, transportforskare vid KTH och en av de experter som svarar på lyssnarfrågor i Klotet, så även i detta program.

Camilla Widebeck, producent för Vetandets värld och elbåts-nörd.

Agneta Nordin, reporter vid Sveriges Radio, och en av journalisterna bakom programmen Klimatspår som sänds i P1 på torsdagar i sommar.

Programledare är Marie-Louise Kristola.

Vår längtan efter nya kläder orsakar stora miljöproblem, i Sverige och globalt. I snitt konsumerar varje svensk drygt 13 kilo kläder och hemtextilier varje år. Och vi använder plaggen i bara ett år.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Klädtillverkning slukar stora mängder vatten, kräver väldiga markområden för odling av bomull och orsakar utsläpp av kemikalier i vattendragen. Forskning visar att klädtillverkningen står för minst 70 procent av klimatpåverkan från plaggen, medan transporterna från tillverkningen till butiken bara orsakar 4 procent av de klimatförstörande utsläppen.

Så ju mer ett plagg används, desto mindre blir de miljöskadliga utsläppen. Ändå har utvecklingen gått åt rakt motsatt håll.

Något hände i början av 2000-talet, då vår klädkonsumtion ökade kraftigt, med cirka 40-50 procent. Och klimatutsläppen från svensk textilkonsumtion har ökat med närmare 30 procent sedan år 2000. Fyra femtedelar av utsläppen sker i andra länder än Sverige.

”Fast fashion” har blivit det nya normala. Det innebär bland annat att klädbutikerna tar in många fler kollektioner än förr. Det som tidigare var två klädsäsonger, vår/sommar och höst/vinter, har blivit många fler. Varför blev det så?

Veckans Klotet undersöker varför vår längtan efter nya kläder har blivit så stor, och tittar närmare på konsekvenserna för miljö och klimat. Vi besöker bland annat Anna-Carin Abrahamsson i Alingsås som deltar i ett projekt som innebär köpstopp för nya kläder i ett halvår.

Snart kommer också den första miljö- och klimatdeklarerade klädkollektionen ut på marknaden. Lisa Rosengren, Fristads, och forskaren Sandra Roos, RISE, berättar mer om arbetet med den. Medverkar gör också Yvonne Augustsson, Naturvårdsverket, och Katarina Graffman, antropolog och författare med konsumtion som särskilt intresse.

Programledare är Mona Hambraeus.

Programmet är en repris från den 12 juni.

Vår längtan efter nya kläder orsakar stora miljöproblem, i Sverige och globalt. I snitt konsumerar varje svensk drygt 13 kilo kläder och hemtextilier varje år. Och vi använder plaggen i bara ett år.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Klädtillverkning slukar stora mängder vatten, kräver väldiga markområden för odling av bomull och orsakar utsläpp av kemikalier i vattendragen. Forskning visar att klädtillverkningen står för minst 70 procent av klimatpåverkan från plaggen, medan transporterna från tillverkningen till butiken bara orsakar 4 procent av de klimatförstörande utsläppen.

Så ju mer ett plagg används, desto mindre blir de miljöskadliga utsläppen. Ändå har utvecklingen gått åt rakt motsatt håll.

Något hände i början av 2000-talet, då vår klädkonsumtion ökade kraftigt, med cirka 40-50 procent. Och klimatutsläppen från svensk textilkonsumtion har ökat med närmare 30 procent sedan år 2000. Fyra femtedelar av utsläppen sker i andra länder än Sverige.

”Fast fashion” har blivit det nya normala. Det innebär bland annat att klädbutikerna tar in många fler kollektioner än förr. Det som tidigare var två klädsäsonger, vår/sommar och höst/vinter, har blivit många fler. Varför blev det så?

Veckans Klotet undersöker varför vår längtan efter nya kläder har blivit så stor, och tittar närmare på konsekvenserna för miljö och klimat. Vi besöker bland annat Anna-Carin Abrahamsson i Alingsås som deltar i ett projekt som innebär köpstopp för nya kläder i ett halvår.

Snart kommer också den första miljö- och klimatdeklarerade klädkollektionen ut på marknaden. Lisa Rosengren, Fristads, och forskaren Sandra Roos, RISE, berättar mer om arbetet med den. Medverkar gör också Yvonne Augustsson, Naturvårdsverket, och Katarina Graffman, antropolog och författare med konsumtion som särskilt intresse.

Programledare är Mona Hambraeus.

Cement är ett av världens mest använda material. Tillverkningen orsakar nästan lika stora koldioxidutsläpp som samtliga EU-länder tillsammans. Kan ny teknik göra cementen koldioxidfri?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Överallt omkring oss ser vi byggnader, broar, tunnlar och andra konstruktioner av betong. Det är det mest använda materialet som människan har skapat, men är också en stor källa till utsläpp av växthusgaser globalt. För betong tillverkas av cement, och mellan 5 och 8 procent av de globala utsläppen av koldioxid kommer från cementtillverkning.

Men branschen har insett att cementtillverkningen inte är hållbar. Flera initiativ är på gång, till exempel att ta fram betong som bara innehåller hälften så mycket cement som nu. Och i Sverige har Vattenfall och Cementa inlett ett gemensamt pilotprojekt vid cementfabriken i Slite på Gotland.

Cementen bildas av lera och kalksten som värms upp till hög temperatur, 1 450 grader. Hettan gör att den koldioxid som finns bunden i kalkstenen avges till luften. Även bränslet som används för att hetta upp ugnen är till stora delar fossilt, och avger koldioxid.

Vid upphettningen bildas så kallad klinker, som kyls och mals tillsammans med sand och gips till ett grått pulver - cement. När cementen blandas med ballast, det vill säga sand, grus och sten, och vatten, så bildas betong. I Sverige kommer 20 procent av industrins sammanlagda koldioxidutsläpp från cementtillverkning.

Projektet på Gotland går ut på att cementen ska framställas med förnybar el och att den koldioxid som ändå uppstår ska fångas in och lagras under jord. Hur långt fram i tiden ligger en sådan teknisk lösning? Och finns det andra metoder som kan minska cementens stora klimatbelastning på kort sikt?

Medverkar gör: Arvid Stjernberg, Heidelberg cement, Mikael Nordlander, Vattenfall, Katarina Malaga, vd vid RISE CBI Betonginstitutet, och Ingrid Westman, vd för Friendly Building.

Programledare är Marie-Louise Kristola.

Programmet är en repris från den 5 juni.

Cement är ett av världens mest använda material. Tillverkningen orsakar nästan lika stora koldioxidutsläpp som samtliga EU-länder tillsammans. Kan ny teknik göra cementen koldioxidfri?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Överallt omkring oss ser vi byggnader, broar, tunnlar och andra konstruktioner av betong. Det är det mest använda materialet som människan har skapat, men är också en stor källa till utsläpp av växthusgaser globalt. För betong tillverkas av cement, och mellan 5 och 8 procent av de globala utsläppen av koldioxid kommer från cementtillverkning.

Men branschen har insett att cementtillverkningen inte är hållbar. Flera initiativ är på gång, till exempel att ta fram betong som bara innehåller hälften så mycket cement som nu. Och i Sverige har Vattenfall och Cementa inlett ett gemensamt pilotprojekt vid cementfabriken i Slite på Gotland.

Cementen bildas av lera och kalksten som värms upp till hög temperatur, 1 450 grader. Hettan gör att den koldioxid som finns bunden i kalkstenen avges till luften. Även bränslet som används för att hetta upp ugnen är till stora delar fossilt, och avger koldioxid.

Vid upphettningen bildas så kallad klinker, som kyls och mals tillsammans med sand och gips till ett grått pulver - cement. När cementen blandas med ballast, det vill säga sand, grus och sten, och vatten, så bildas betong. I Sverige kommer 20 procent av industrins sammanlagda koldioxidutsläpp från cementtillverkning.

Projektet på Gotland går ut på att cementen ska framställas med förnybar el och att den koldioxid som ändå uppstår ska fångas in och lagras under jord. Hur långt fram i tiden ligger en sådan teknisk lösning? Och finns det andra metoder som kan minska cementens stora klimatbelastning på kort sikt?

Medverkar gör: Arvid Stjernberg, Heidelberg cement, Mikael Nordlander, Vattenfall, Katarina Malaga, vd vid RISE Betonginstitutet.

Programledare är Marie-Louise Kristola.