Vetenskapsradion

Stora Barriärrevet i Australien kan vara borta inom tio år. Nu i vår har både forskare och dykare slagit larm om stora utbrott av korallblekning vid världens mest berömda korallrev. Under förra året kom också mängder av rapporter om blekning i olika delar av Indiska Oceanen. Inte sen 1998 har läget varit så dåligt för världens tropiska korallrev. - Det var spöklikt. Vita rev så långt man kunde se. Som ett snölandskap, säger marinbiologen Olof Lindén på Malmö Universitet. Han var en av dem som kartlade den dittills mest omfattande koralldöden. I en del områden dog 90 procent av koraller. Vissa har återhämtat sig helt, men ungefär en fjärdel har försvunnit permanent. De färgsprakande korallreven med sina myllrande ekosystem är hemvist åt en fjärdeddel av alla havslevande djurarter. Det på en yta som bara är en tiondels procent av oceanernas utbredning. Korallerna är känsliga små varelser som inte mår bra om vattentemperaturen eller salthalten ändras och det kan man se tydligt. Då blir korallen färglös och det vita skelettet lyser igenom. Ett fenomen som kallas korallblekning och som tyvärr har blivit en allt vanligare syn. I Malaysia stängde myndigheterna populära dykplatser under förra året för att ge reven lite andrum. Samtidigt som nya forskningsrön visar att korallreven är ännu viktigare än man trott för bildandet av nya arter till exempel, så varnar nya forskarrapporter för att majoriteten av de tropiska korallreven vara borta om femtio år.

Det är ett av världens rikaste arkeologiska områden. Samtidigt är Kambodja ett av de allra minst undersökta områdena. Årtionden av inbördeskrig och politisk instabilitet har gjort det omöjligt för forskarvärlden att ordentligt undersöka lämningarna efter det en gång så storartade Khmerriket, med den för sin tid enorma huvudstaden Angkor. Men nu är arbetet äntligen i full gång. - Nu kan vi börja få svar på frågor om Angkors storlek, hur många människor som levde där, hur de levde, och så vidare, säger Damian Evans, arkeolog vid Greater Angkor Project, ett multinationellt samarbetsprojekt för den arkeologiska forskningen i Kambodja. Tillsammans med Damian Evans ska vi ta oss ut till en liten by mitt ute på den kambodjanska landsbygden, några mil norr om stadskärnan i Angkor och det världsberömda 900 år gamla templet Angkor Wat. Här ska det, enligt Damian Evans, troligtvis finnas en hittills odokumenterad tempelruin som legat här ute på landsbygden i hundratals och åter hundratals år, som en rest från Khmerriket, i över 500 år det i särklass mäktigaste i Sydostasien. I Vetandets Värld får du följa med när vi ger oss ut i risfält och djungel på jakt efter den oupptäckta tempelruinen.

Det är ett av världens rikaste arkeologiska områden. Samtidigt är Kambodja ett av de allra minst undersökta områdena. Årtionden av inbördeskrig och politisk instabilitet har gjort det omöjligt för forskarvärlden att ordentligt undersöka lämningarna efter det en gång så storartade Khmerriket, med den för sin tid enorma huvudstaden Angkor. Men nu är arbetet äntligen i full gång. - Nu kan vi börja få svar på frågor om Angkors storlek, hur många människor som levde där, hur de levde, och så vidare, säger Damian Evans, arkeolog vid Greater Angkor Project, ett multinationellt samarbetsprojekt för den arkeologiska forskningen i Kambodja. Tillsammans med Damian Evans ska vi ta oss ut till en liten by mitt ute på den kambodjanska landsbygden, några mil norr om stadskärnan i Angkor och det världsberömda 900 år gamla templet Angkor Wat. Här ska det, enligt Damian Evans, troligtvis finnas en hittills odokumenterad tempelruin som legat här ute på landsbygden i hundratals och åter hundratals år, som en rest från Khmerriket, i över 500 år det i särklass mäktigaste i Sydostasien. I Vetandets Värld får du följa med när vi ger oss ut i risfält och djungel på jakt efter den oupptäckta tempelruinen.

En gång i tiden var det världens till ytan största stad. Lika stor som våra dagars Berlin och mittpunkten i det otroligt mäktiga Khmerriket. Plötsligt övergavs staden. Djungeln invaderade risfälten och hundratals tempel förföll till ruiner. Länge var jättestaden Angkors förfall en gåta. Först nu börjar forskarna förstå vad som egenligen hände. - Den tidigare accepterade historien är att en attack från ett konkurrerande rike i väster ödelade staden men den versionen håller inte, menar den australiensiska arkeologiprofessorn Roland Fletcher, som är ansvarig för Greater Angkor Project, ett stort forskningsprojekt som pågår just nu i Kambodja. Det finns flera problem med den historien, säger han. Framför allt finns ingen anledning för alla invånarna att överge sina hem bara för att det kommer en ny elit till staden. Roland Fletcher och hans kollegors arbete har också visat att sanningen är långt mer komplicerad och att det i stället var klimatförändringar och genialiska vattenhanteringssystem spelade huvudroller i stadens kollaps. I dagens Vetandets Värld får vi veta vad som egentligen hände.

En gång i tiden var det världens till ytan största stad. Lika stor som våra dagars Berlin och mittpunkten i det otroligt mäktiga Khmerriket. Plötsligt övergavs staden. Djungeln invaderade risfälten och hundratals tempel förföll till ruiner. Länge var jättestaden Angkors förfall en gåta. Först nu börjar forskarna förstå vad som egenligen hände. - Den tidigare accepterade historien är att en attack från ett konkurrerande rike i väster ödelade staden men den versionen håller inte, menar den australiensiska arkeologiprofessorn Roland Fletcher, som är ansvarig för Greater Angkor Project, ett stort forskningsprojekt som pågår just nu i Kambodja. Det finns flera problem med den historien, säger han. Framför allt finns ingen anledning för alla invånarna att överge sina hem bara för att det kommer en ny elit till staden. Roland Fletcher och hans kollegors arbete har också visat att sanningen är långt mer komplicerad och att det i stället var klimatförändringar och genialiska vattenhanteringssystem spelade huvudroller i stadens kollaps. I dagens Vetandets Värld får vi veta vad som egentligen hände.

I det gamla Haga Tingshus i utkanten av Stockholm har entusiasten Ove Hagelin byggt upp ett medicinhistoriskt bibliotek som ger inblick i en svunnen värld. Böcker, bilder, planscher och kopparstick påminner om en tid då man trodde att mannens sperma innehöll allt som behövdes för att skapa ett barn - att kvinnan bara behövdes som kärl att växa i - och då en kirurg inte var läkarutbildad, utan snarare hantverkare. Ann-Louise Martin tar med oss på en tur genom samlingarna och vi får höra historien om professorsbarnen som förfärdigade vackra spetsar åt konserverade likdelar, liksom den om noshörningen som rundade Kap Horn - men ändå aldrig nådde sitt mål i Portugal... Hagströmer Biblioteket fick sitt namn efter Anders Johan Hagströmer (1753-1830). Han var professor i anatomi och en av Läkaresällskapets grundare och Karolinska institutets första inspektor, som rektorsämbetet kallades. Grunden kom från Karolinska Institutet, som också förvaltar byggnaden. Där fanns bland annat Collegium Medicums bibliotek och manuskriptsamling, och Kungliga Vetenskapsakademins medicinska litteratur. Till Hagströmer Biblioteket - jo så ska det skrivas! - fördes nu också bland andra Tandläkarsällskapets bibliotek jämte specialsamlingar från svenska medicinska forskare. Även Linné finns med, med en av sina mest kända böcker, Systema naturae, där man kan se hans sexualsystem för växter i planscher. Kanske låter det inte så upphetsande att titta på så gamla böcker att de inte ens har något vetenskapligt värde längre, men doften av gammalt läder och papper ger en sorts förväntanspuff som Ove Hagelin till alla delar uppfyller. Hans entusiasm inför sitt hjärtebarn är oemotståndlig, och han lyfter de tunga volymerna och visar mig bilder som man inte anade fanns. Det är inte bara vackra bilder, somliga är groteska och övertydligt hemska. Man anar att dödsrädslan förr inte var mindre än den är idag.

I det gamla Haga Tingshus i utkanten av Stockholm har entusiasten Ove Hagelin byggt upp ett medicinhistoriskt bibliotek som ger inblick i en svunnen värld. Böcker, bilder, planscher och kopparstick påminner om en tid då man trodde att mannens sperma innehöll allt som behövdes för att skapa ett barn - att kvinnan bara behövdes som kärl att växa i - och då en kirurg inte var läkarutbildad, utan snarare hantverkare. Ann-Louise Martin tar med oss på en tur genom samlingarna och vi får höra historien om professorsbarnen som förfärdigade vackra spetsar åt konserverade likdelar, liksom den om noshörningen som rundade Kap Horn - men ändå aldrig nådde sitt mål i Portugal... Hagströmer Biblioteket fick sitt namn efter Anders Johan Hagströmer (1753-1830). Han var professor i anatomi och en av Läkaresällskapets grundare och Karolinska institutets första inspektor, som rektorsämbetet kallades. Grunden kom från Karolinska Institutet, som också förvaltar byggnaden. Där fanns bland annat Collegium Medicums bibliotek och manuskriptsamling, och Kungliga Vetenskapsakademins medicinska litteratur. Till Hagströmer Biblioteket - jo så ska det skrivas! - fördes nu också bland andra Tandläkarsällskapets bibliotek jämte specialsamlingar från svenska medicinska forskare. Även Linné finns med, med en av sina mest kända böcker, Systema naturae, där man kan se hans sexualsystem för växter i planscher. Kanske låter det inte så upphetsande att titta på så gamla böcker att de inte ens har något vetenskapligt värde längre, men doften av gammalt läder och papper ger en sorts förväntanspuff som Ove Hagelin till alla delar uppfyller. Hans entusiasm inför sitt hjärtebarn är oemotståndlig, och han lyfter de tunga volymerna och visar mig bilder som man inte anade fanns. Det är inte bara vackra bilder, somliga är groteska och övertydligt hemska. Man anar att dödsrädslan förr inte var mindre än den är idag.

Frankrike är europaledande på kärnkraft med 58 reaktorer. Sverige har tio reaktorer. Bara USA har fler. Även den franska kärnkraftsforskningen är ledande och i Cadarache i Provence finns sedan 1959 en forskningsanläggning med, just nu, fem forskningsreaktorer. Ytterligare en reaktor är under konstruktion, Jules Horowitzreaktorn, som ska producera mycket högre strålning än en vanlig reaktor. I den här agressiva miljön ska forskarna prova ut nya mer hållfasta material. En av finansiärerna är svenska Vattenfall som vill forska fram nya bättre material för att kunna rusta upp de gamla slitna kärnkraftverken i Forsmark och Ringhals. Svenska pengar kommer, förutom från Vattenfall, också ifrån avtalet om den prestigefulla forskningsanläggningen ESS som ska byggas i Lund. Då gav Frankrike Sverige sitt stöd, på villkor att Sverige i sin tur investerade i franska forskningsanläggningar, det kunde Ekot avslöja för ett par veckor sedan. Ett antal svenska statliga miljoner kommer nu att gå till den här reaktorn så att kärnkraftsforskare från KTH, Chalmers och Uppsala ska få tillgång till en avancerad forskningsmiljö. I programmet medverkar: Kärnkraftsingenjören Guy Brunel, som är informationsansvarig på den franska atomenergimyndigheten, CEA, i Cadarache. Kärnkraftsforskaren Gilles Bignan, chef på Jules Horowitz-reaktorn. Denise Poussel och Monique Labarthe på Nucleaire non merci (motsvarande Folkkampanjen mot kärnkraft) En vakt på Cadarache som grep Gustaf Klarin när denne fotograferade inne på området.

Frankrike är europaledande på kärnkraft med 58 reaktorer. Sverige har tio reaktorer. Bara USA har fler. Även den franska kärnkraftsforskningen är ledande och i Cadarache i Provence finns sedan 1959 en forskningsanläggning med, just nu, fem forskningsreaktorer. Ytterligare en reaktor är under konstruktion, Jules Horowitzreaktorn, som ska producera mycket högre strålning än en vanlig reaktor. I den här agressiva miljön ska forskarna prova ut nya mer hållfasta material. En av finansiärerna är svenska Vattenfall som vill forska fram nya bättre material för att kunna rusta upp de gamla slitna kärnkraftverken i Forsmark och Ringhals. Svenska pengar kommer, förutom från Vattenfall, också ifrån avtalet om den prestigefulla forskningsanläggningen ESS som ska byggas i Lund. Då gav Frankrike Sverige sitt stöd, på villkor att Sverige i sin tur investerade i franska forskningsanläggningar, det kunde Ekot avslöja för ett par veckor sedan. Ett antal svenska statliga miljoner kommer nu att gå till den här reaktorn så att kärnkraftsforskare från KTH, Chalmers och Uppsala ska få tillgång till en avancerad forskningsmiljö. I programmet medverkar: Kärnkraftsingenjören Guy Brunel, som är informationsansvarig på den franska atomenergimyndigheten, CEA, i Cadarache. Kärnkraftsforskaren Gilles Bignan, chef på Jules Horowitz-reaktorn. Denise Poussel och Monique Labarthe på Nucleaire non merci (motsvarande Folkkampanjen mot kärnkraft) En vakt på Cadarache som grep Gustaf Klarin när denne fotograferade inne på området.

Kärnavfall är ämnet för dagens Vetandets Värld. Inte bara slutförvaret ställer stora krav på eftertanke, det har inte minst händelserna i Fukushima lärt oss. Hur tas det svenska avfallet om hand när det är som mest radioaktivt, just när det plockats ur reaktorn? I Sverige mellanförvaras allt kärnbränsle i väntan på slutförvaring vid Svensk kärnbränsle AB:s anläggning vid Oskarshamns kärnkraftverk, CLAB. Bränslet som plockas ur reaktorerna, ungefär en femtedel varje år, transporteras till CLAB. Anläggningen i CLAB är bland de säkraste i världen, inget land mellanförvarar använt kärnbränsle i bassänger 40 meter under jord. Men säkerheten vid lagringen i kärnkraftverken är inte lika säker, det hävdar Björn Karlsson, professor i energisystem vid Linköpings universitet och före detta ordförande i reaktorsäkerhetsnämnden. Bassängerna kräver ständig kylning och ligger öppna i reaktorbyggnaden. Skulle kylningen upphöra kan man få problem så att explosiva gaser bildas. Själva reaktorbyggnaden är heller inte ett fullgott skydd menar Karlsson och inte alls att jämföra med den reaktorinneslutning där själva reaktorn finns. En skillnad med just Sverige är dock att vi har mellanlagringsanläggningen i Oskarshamn, så bränslet ligger aldrig mer än ett år i bassängerna och mängden bränsle är inte alls lika stor som den kan vara utomlands. Det finns kärnkraftverk i andra länder som har bränsle från 20 års produktion inne i reaktorbyggnaderna. Lennart Carlsson är chef för den enhet som sysslar med kärnkraftssäkerhet på Strålsäkerhetsmyndigheten han är dessutom ordförande i reaktorsäkerhetsnämnden. Han säger att frågan om bränslebassängerna nu diskuteras internationellt och att nya krav förmodligen kommer. - Det kommer ju bli en sak som industrin kommer att analysera närmare. Man måste försäkra sig om att kylningen fungerar även i extrema förhållanden, som den uppkomna situationen i Japan. Kanske skall man fundera på om man ska ha bränsle stående allt för länge i bassängerna, säger Lennart Carlsson.