Vetenskapsradion

Kärnavfall är ämnet för dagens Vetandets Värld. Inte bara slutförvaret ställer stora krav på eftertanke, det har inte minst händelserna i Fukushima lärt oss. Hur tas det svenska avfallet om hand när det är som mest radioaktivt, just när det plockats ur reaktorn? I Sverige mellanförvaras allt kärnbränsle i väntan på slutförvaring vid Svensk kärnbränsle AB:s anläggning vid Oskarshamns kärnkraftverk, CLAB. Bränslet som plockas ur reaktorerna, ungefär en femtedel varje år, transporteras till CLAB. Anläggningen i CLAB är bland de säkraste i världen, inget land mellanförvarar använt kärnbränsle i bassänger 40 meter under jord. Men säkerheten vid lagringen i kärnkraftverken är inte lika säker, det hävdar Björn Karlsson, professor i energisystem vid Linköpings universitet och före detta ordförande i reaktorsäkerhetsnämnden. Bassängerna kräver ständig kylning och ligger öppna i reaktorbyggnaden. Skulle kylningen upphöra kan man få problem så att explosiva gaser bildas. Själva reaktorbyggnaden är heller inte ett fullgott skydd menar Karlsson och inte alls att jämföra med den reaktorinneslutning där själva reaktorn finns. En skillnad med just Sverige är dock att vi har mellanlagringsanläggningen i Oskarshamn, så bränslet ligger aldrig mer än ett år i bassängerna och mängden bränsle är inte alls lika stor som den kan vara utomlands. Det finns kärnkraftverk i andra länder som har bränsle från 20 års produktion inne i reaktorbyggnaderna. Lennart Carlsson är chef för den enhet som sysslar med kärnkraftssäkerhet på Strålsäkerhetsmyndigheten han är dessutom ordförande i reaktorsäkerhetsnämnden. Han säger att frågan om bränslebassängerna nu diskuteras internationellt och att nya krav förmodligen kommer. - Det kommer ju bli en sak som industrin kommer att analysera närmare. Man måste försäkra sig om att kylningen fungerar även i extrema förhållanden, som den uppkomna situationen i Japan. Kanske skall man fundera på om man ska ha bränsle stående allt för länge i bassängerna, säger Lennart Carlsson.

25 år efter Tjernobyl undrar vi: Hur säkra är de svenska kärnkraftverken idag? Hur har kärnkraftsolyckorna i Harrisburg, Tjernobyl och nu senast i Japan påverkat säkerhetstänkandet inom branschen? Vilket skydd finns mot sabotage och om någon medvetet vill skada ett kärnkraftverk? Ett program av Pelle Zettersten.

Ett kärnkraftverk behöver omfattande säkerhetssystem, inte bara för att reaktorhärden ska kunna hållas i schack, utan också för att skyddas mot exempelvis terroristattacker. Inget kärnkraftverk i drift i världen idag klarar att ett fulltankat flygplan av större modell kraschar in i reaktorbyggnaden. När det gäller dom svenska kärnkraftverken ifrågasätts även hur bra skyddet mot sabotage är. Olyckorna i Harrisburg 1979, Tjernobyl 1986 och nu senast i Japan har dessutom visat att säkerhetssystemen i kärnkraftverken inte alltid håller vad de lovar.

Hur säkra är de svenska kärnkraftverken? Hur har kärnkraftsolyckorna i Harrisburg, Tjernobyl och nu senast i Japan påverkat säkerhetstänkandet inom branschen? Vilket skydd finns mot sabotage och om någon medvetet vill skada ett kärnkraftverk?

25 år efter Tjernobyl undrar vi: Hur säkra är de svenska kärnkraftverken idag? Hur har kärnkraftsolyckorna i Harrisburg, Tjernobyl och nu senast i Japan påverkat säkerhetstänkandet inom branschen? Vilket skydd finns mot sabotage och om någon medvetet vill skada ett kärnkraftverk? Ett program av Pelle Zettersten.

Ett kärnkraftverk behöver omfattande säkerhetssystem, inte bara för att reaktorhärden ska kunna hållas i schack, utan också för att skyddas mot exempelvis terroristattacker. Inget kärnkraftverk i drift i världen idag klarar att ett fulltankat flygplan av större modell kraschar in i reaktorbyggnaden. När det gäller dom svenska kärnkraftverken ifrågasätts även hur bra skyddet mot sabotage är. Olyckorna i Harrisburg 1979, Tjernobyl 1986 och nu senast i Japan har dessutom visat att säkerhetssystemen i kärnkraftverken inte alltid håller vad de lovar.

Hur säkra är de svenska kärnkraftverken? Hur har kärnkraftsolyckorna i Harrisburg, Tjernobyl och nu senast i Japan påverkat säkerhetstänkandet inom branschen? Vilket skydd finns mot sabotage och om någon medvetet vill skada ett kärnkraftverk?

Kalvande isberg är väldigt dramatiska och gör sig bra på tv. De framstår som ett tydligt exempel på den globala uppvärmningen orsakad av människan. Bilderna ökar inte bara medvetenheten om klimatförändringarna utan är också bra marknadsföring av Grönland.

De senaste tio åren har grönländarna upplevet ett allt varmare klimat.

I Discobukten kalvar isbergen allt snabbare, och just samhället Illulisat i Discobukten betyder mycket för den grönländska turistindustrin.

– Där blir klimatförändringarna mycket visuella, säger Anders La Cour Wahl, som sitter i ledningen för Grönlands turist- och näringslivsråd. Det är dit både journalister och politiker kommer.

Den stora mediala uppmärksamheten på klimatförändringarna har varit bar marknadsföring för Grönland – När vi åker ut för att marknadsföra oss som turistdestination måste vi inte börja från noll. Grönland har blivut känt tack vare klimatdebatten.

Hur mycket den klimatmediala uppmärksamheten är värd för turistindustrin törs inte Anders La Cour Wahl uppskatta. --Det handlar om vanvettigt mycket pengar.  

Kryssningstursimen i Grönland ökar i popularitet. 2004 åkte 16000 på kryssning, 2009 var siffran nästan 27000.

Dr Hans Gelter är universitetslektor och forskare i upplevelseproduktion på Luleå tekniska universitet. Han forskar bland annat om polarturism.

Ökningen av polarturismen är än mer dramatisk på södra halvklotet. – Turismen har ökat expolsionsartat på Antarktis, säger Hans Gelter, på 15 år har den skeppsbundna turismen ökat med 400%, den landbunda turismen har under samma tid ökat med 700%, enligt Hans Gelter.

--Det är idag inga enorma mängder människor som går i land i Antarktis, 45000 personer, säger Hans Gelter, men fortsätter utvecklingen kan det få allvarliga konsekvenser för den känsliga naturen.

--Turismforskningen är ganska ny i de här områdena, vi har inga data som visar hur mycket klimatdebatten påverkar den ökande polartursimen, säger Hans Gelter, men det är helt klart att om man exponerar exotisk områden i media så ökar turismen.

– Vi kallar det här klimatturism, på gränsen till morbidturism, man åker iväg för att titta på något som håller på att försvinna (smältande glaciärer), eller något som är döende, döende kulturer eller isbjörnar, om man nu tror att de håller på att dö ut.

Det kan framstå som en paradox att medierapportering som handlar om att medvetandegöra människor om en analkande klimatkatastrof, istället bidrar till att folk sätter sig på det miljöskadliga flyget och åker till andra sidan jordklotet för att titta på de katastrofala konsekvenserna av man flyger.

Hans Gelter vill genomföra ett forskningsprojekt om transformativ turism. Han vill undersöka om det är möjligt att genom specialutbildade turistguider transformera de miljöskadliga polarturisterna så att de efter resan blir mer miljövänliga.

Programmet har tidigare sänts den 22 december 2010.

Kalvande isberg är väldigt dramatiska och gör sig bra på tv. De framstår som ett tydligt exempel på den globala uppvärmningen orsakad av människan. Bilderna ökar inte bara medvetenheten om klimatförändringarna utan är också bra marknadsföring av Grönland.

De senaste tio åren har grönländarna upplevet ett allt varmare klimat.

I Discobukten kalvar isbergen allt snabbare, och just samhället Illulisat i Discobukten betyder mycket för den grönländska turistindustrin.

– Där blir klimatförändringarna mycket visuella, säger Anders La Cour Wahl, som sitter i ledningen för Grönlands turist- och näringslivsråd. Det är dit både journalister och politiker kommer.

Den stora mediala uppmärksamheten på klimatförändringarna har varit bar marknadsföring för Grönland – När vi åker ut för att marknadsföra oss som turistdestination måste vi inte börja från noll. Grönland har blivut känt tack vare klimatdebatten.

Hur mycket den klimatmediala uppmärksamheten är värd för turistindustrin törs inte Anders La Cour Wahl uppskatta. --Det handlar om vanvettigt mycket pengar.  

Kryssningstursimen i Grönland ökar i popularitet. 2004 åkte 16000 på kryssning, 2009 var siffran nästan 27000.

Dr Hans Gelter är universitetslektor och forskare i upplevelseproduktion på Luleå tekniska universitet. Han forskar bland annat om polarturism.

Ökningen av polarturismen är än mer dramatisk på södra halvklotet. – Turismen har ökat expolsionsartat på Antarktis, säger Hans Gelter, på 15 år har den skeppsbundna turismen ökat med 400%, den landbunda turismen har under samma tid ökat med 700%, enligt Hans Gelter.

--Det är idag inga enorma mängder människor som går i land i Antarktis, 45000 personer, säger Hans Gelter, men fortsätter utvecklingen kan det få allvarliga konsekvenser för den känsliga naturen.

--Turismforskningen är ganska ny i de här områdena, vi har inga data som visar hur mycket klimatdebatten påverkar den ökande polartursimen, säger Hans Gelter, men det är helt klart att om man exponerar exotisk områden i media så ökar turismen.

– Vi kallar det här klimatturism, på gränsen till morbidturism, man åker iväg för att titta på något som håller på att försvinna (smältande glaciärer), eller något som är döende, döende kulturer eller isbjörnar, om man nu tror att de håller på att dö ut.

Det kan framstå som en paradox att medierapportering som handlar om att medvetandegöra människor om en analkande klimatkatastrof, istället bidrar till att folk sätter sig på det miljöskadliga flyget och åker till andra sidan jordklotet för att titta på de katastrofala konsekvenserna av man flyger.

Hans Gelter vill genomföra ett forskningsprojekt om transformativ turism. Han vill undersöka om det är möjligt att genom specialutbildade turistguider transformera de miljöskadliga polarturisterna så att de efter resan blir mer miljövänliga.

Programmet har tidigare sänts den 22 december 2010.

Sillen har alltid fiskats och ätits i Sverige, men det är först på senare år som den intagit en hedersplats på finborden vid nästan alla våra stora högtider, såväl påsk som jul och midsommar. På långfredagen följer Vetandets Värld sillens klassresa från statarbord till guldkrogarnas vita dukar. Det har varit en lång och mödosam resa som bokstavligt talat gått från att fiskarna legat som packade sillar i medeltidens trätunnor till att de nu kan hävda sin plats bland de andra delikatesserna på dagens gourmetkrogar. Resan har varit långtifrån spikrak. Sillen har fått häva sig förbi fördomar som lipsill och sillmjölke, men har slutligen kunnat erövra sin plats på guldkrogarnas vita dukar. Redaktör: Carina Melin [email protected]

Sillen har alltid fiskats och ätits i Sverige, men det är först på senare år som den intagit en hedersplats på finborden vid nästan alla våra stora högtider, såväl påsk som jul och midsommar. På långfredagen följer Vetandets Värld sillens klassresa från statarbord till guldkrogarnas vita dukar. Det har varit en lång och mödosam resa som bokstavligt talat gått från att fiskarna legat som packade sillar i medeltidens trätunnor till att de nu kan hävda sin plats bland de andra delikatesserna på dagens gourmetkrogar. Resan har varit långtifrån spikrak. Sillen har fått häva sig förbi fördomar som lipsill och sillmjölke, men har slutligen kunnat erövra sin plats på guldkrogarnas vita dukar. Redaktör: Carina Melin [email protected]

I 1950-talets Sverige levde pornografin en ganska undangömd tillvaro. Dåtidens pinuptidningar framstår som tämligen oskyldiga jämfört med dem som skulle komma ett decennium senare. Under 50- och 60-talen var det främst olika kristna grupper som kämpade mot den framväxande porren. Samtidigt fanns det strömningar i landet som ansåg att porren var bra eftersom den bidrog till en mer avslappnad inställning till sexualiteten. Med åren blev porrtidningarna allt grövre och regeringen lät genomföra flera razzior mot tidningar som bröt mot sedlighetsparagrafen i tryckfrihetsförordningen. Porrförläggarna hade olika fantasifulla strategier för att utmana lagstiftningen. Bland annat skötte man själva distributionen av tidningarna eftersom Pressbyrån, som hade monopol på distributionen, hindrade spridningen av tidningar med pornografiskt innehåll. 1971 gav politikerna upp och det blev helt lagligt att publicera pornografi. Porrmotståndarna befarade att lagändringen skulle resultera i porrexplosion i Sverige. Men forskaren Klara Arnbergs avhandling om porrbranschen visar att den väntade porr-boomen uteblev. Den stora ökningen skedde istället redan under 60-talet, alltså flera år före porrbranschen avkriminaliserades.

I 1950-talets Sverige levde pornografin en ganska undangömd tillvaro. Dåtidens pinuptidningar framstår som tämligen oskyldiga jämfört med dem som skulle komma ett decennium senare. Under 50- och 60-talen var det främst olika kristna grupper som kämpade mot den framväxande porren. Samtidigt fanns det strömningar i landet som ansåg att porren var bra eftersom den bidrog till en mer avslappnad inställning till sexualiteten. Med åren blev porrtidningarna allt grövre och regeringen lät genomföra flera razzior mot tidningar som bröt mot sedlighetsparagrafen i tryckfrihetsförordningen. Porrförläggarna hade olika fantasifulla strategier för att utmana lagstiftningen. Bland annat skötte man själva distributionen av tidningarna eftersom Pressbyrån, som hade monopol på distributionen, hindrade spridningen av tidningar med pornografiskt innehåll. 1971 gav politikerna upp och det blev helt lagligt att publicera pornografi. Porrmotståndarna befarade att lagändringen skulle resultera i porrexplosion i Sverige. Men forskaren Klara Arnbergs avhandling om porrbranschen visar att den väntade porr-boomen uteblev. Den stora ökningen skedde istället redan under 60-talet, alltså flera år före porrbranschen avkriminaliserades.

När skeppet Vasa bärgades 1961, var det en världssensation. Den visade på vad Sverige var kapabelt till när det kom till ingenjörskonst och dåkraft 1961. Aldrig tidigare hade något liknade hänt. Att hitta och bärga ett intakt skepp från 1600 talet var något unikt. Sedan dess har mycket av forskningen handlat om hur man på bästa sätt ska bevara skeppet Vasa. Men ny arkivforskning visar en annan bild av Vasa tid på botten av Strömmen. En tid som hittills har beskrivit som en tid av glömska. Vasa var aldrig bortglömt. Professor emeritus Carl Olof Cederlund har under flera år grävt fram en annan berättelse. Han har kunnat styrka flera bärgningsoperationer på Vasa genom åren. Framför allt sedan dykardräkten kom på 1840 talet har regelbundna dykningar gjorts på Vasa. Ett projekt han hittat på 1920-talet tyder på att Vasa kunde gått ett helt annat öde till möten än att bli muséum. Ambitionen för skeppet var att spränga det och använda virket till möbelindustrin. Simon Moser [email protected]