Vetenskapsradion

Drottning Kristina är en av våra mest omtalade och omskrivna kungligheter någonsin, trots att hon bara var landets regent i tio år. En fråga som diskuterats flitigt är hur det egentligen stod till med hennes könstillhörighet - var hon kanske någon form av hermafrodit? Med modern DNA-teknik har vi nya möjligheter att hitta svaret. Men frågan är: har vi rätt att rota i drottning Kristinas gener? Repris fr 20 maj 2010, sänds endast 23.07 den 16 februari.

– Sättet vi ser på mänskliga kvarlevor är komplicerat – de är inte levande, som vi människor, och inte döda ting, som en sten, utan hamnar på sätt och vis i en egen kategori, säger bioetikern Malin Masterton, vid Uppsala universitet.

I dagarna lägger hon fram sin doktorsavhandling "Duties to Past Persons: Moral Standing and Posthumous Interests of Old Human Remains", som behandlar just hur vi bör – eller rättare sagt inte bör – hantera mänskliga kvarlevor.

Det hela började faktiskt med en förfrågan till bioetikern Mats G Hansson, om huruvida man skulle kunna ta reda på hur mycket kvinna drottning Kristina var, genom att göra en DNA-analys på kvarlevor av drottning Kristina, utifrån material som finns tillgängligt på Uppsala Universitet. Frågan landade till slut i Malin Mastertons knä.

– Jag blev lite ställd till en början – hur kan man tänka sig att en död person kan skadas? Samtidigt så är det mycket personlig information som man i det här fallet skulle leta efter, säger hon.

Frågan utvecklades till att handla om hur vi egentligen ser på mänskliga kvarlevor, och om man kan handla oetiskt mot ett skelett. När väger det vetenskapliga intresset tyngre än respekten för en sedan länge död och begraven individs personliga integritet?

Redaktör: Peter Alestig.

Rävens dvärgbandmask är parasiten som hittats hos en svensk räv och som hotar att ändra på vårt sätt att vara i skogen, och dessutom vårt sätt att umgås med våra hundar.

Är det slut nu på att äta blåbär direkt från busken och trä smultron på strå? Den frågan och många fler ställer Vetandets värld till Johan Höglund, professor i parasitologi vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Efter programmet svarade Johan Höglund på lyssnarnas frågor om parasiten.

Rävens dvärgbandmask är parasiten som hittats hos en svensk räv och som hotar att ändra på vårt sätt att vara i skogen, och dessutom vårt sätt att umgås med våra hundar.

Är det slut nu på att äta blåbär direkt från busken och trä smultron på strå? Den frågan och många fler ställer Vetandets värld till Johan Höglund, professor i parasitologi vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Efter programmet svarade Johan Höglund på lyssnarnas frågor om parasiten.

Den svenska vargstammen behöver få tillskott av nya gener, och ett omdiskuterat förslag på hur detta ska gå till är att vargvalpar från svenska djurparker ska återutsättas i det vilda. Oavsett om förslaget blir verklighet, så är det ett typexempel på hur djurparkernas roll har förändrats den senaste tiden - de är inte längre bara parker där besökarna kan titta på spännande djur, utan fokuserar alltmer på bevarandet av biologisk mångfald även hundratals mil utanför parkernas stängsel.

Klockan har hunnit bli tre på eftermiddagen och solen står högt på den kambodjanska himlen, när vi anländer till vad som vid en första anblick ser ut att vara vilken djurpark som helst.

Men även om djuren här må sitta i liknande burar som de på Skansen hemma i Sverige, så har de fängslats av ett väldigt specifikt syfte: för att bevara den biologiska mångfalden i Kambodja.

Föreståndaren, den tyske Markus Handschuh, inleder vår rundvandring på Angkor Center for Concervation of Biodiversity – ACCB. Vårt första stopp blir en stor bur med ett tiotal stora rovfåglar av olika art – en mäktig syn för den som annars bara några få gånger om året ser rovfåglar cirkulera högt upp på himlen i Sverige.

- De flesta här är har lokalbefolkningen tagit ur bona när de var små, ochhar därför blivit präglade av människor och kan inte släppas ut i det vilda igen. Men en del är bara tama och kan, om de får vara i fred och umgås med andra fåglar, bli vilda igen och släppas ut, berättar Markus Handschuh.

Det kan tyckas märkligt att centret har en tysk föreståndare, men faktum är att centret till största delen finansieras av Allwetterzoo i Münster, Tyskland, och den tyska organisationen Zoological Society for theConservation of Species and Populations (ZGAP).

För drygt tio år sedan grundade de tillsammans ACCB, några mil norr om den världsberömda tempelruinen Angkor Wat.

- Det finns fyra mål med arbetet här. Det första är att rädda djur som skadats i det vilda eller som fångats av lokalbefolkningen, rehabiliteradem, och sedan släppa dem fria igen, berättar Markus Handschuh.

- Men vi arbetar också med att föda upp vissa särskilt utrotningshotadearter i fångenskap för att sedan återintroducera deras avkomma i det vilda och med att utbilda lokalbefolkningen i bevarandet av biologisk mångfald. essutom har vi så kallade ex situ-projekt, där vi hjälper hotade arter att lara sig i det vilda, förklarar han.

Arbetet på centret i Kambodja är inte på något sätt unikt. I stället kan det es som ett exempel på den typ av projekt som djurparker runt om i världen ägnar sig alltmer åt. Det är till och med en uttalad strategi –djurparkernas världsorganisation, WAZA, författade år 2005 ett dokument med namnet "The World Zoo and Aquarium Conservation Strategy", där man uppmanar hela världens djurparker att fokusera sin verksamhet på bevarandet av den biologiska mångfalden.

En av dem som var med i arbetet med de internationella riktlinjerna fördjurparkerna är Lena Lindén, vd på Nordens Ark, en djurpark 12 mil norr om Göteborg som sedan drygt 30 år har arbetat med att rädda och bevara utrotningshotade djur.

- Både det nationella och det internationella samarbetet är på en helt annan nivå i dag än det var för 20-25 år sedan, och jag tror att det är en förutsättning för att man ska lyckas med sin verksamhet. Förr var man inte så himla noga – man tog vackra djur, man tog sociala individer, för då var det primära att man skulle visa dem för besökare. Det är det inte längre, det primära är ett högre mål, säger Lena Lindén.

Förändringen av djurparkernas roll har aktualiserats särskilt här i Sverige de senaste veckorna, i och med planerna på att återutsätta vargungar från våra svenska djurparker i det vilda.

Frågan är omdiskuterad – men tanken är att man ska ta nyfödda vargungar, bara någon vecka gamla, och sätta ut i vilda vargars gryt i samband med att den vilda honan har fått ungar, berättar Mats Höggren, ordförande för Svenska Djurparksföreningen och zoologisk chef...

Den svenska vargstammen behöver få tillskott av nya gener, och ett omdiskuterat förslag på hur detta ska gå till är att vargvalpar från svenska djurparker ska återutsättas i det vilda. Oavsett om förslaget blir verklighet, så är det ett typexempel på hur djurparkernas roll har förändrats den senaste tiden - de är inte längre bara parker där besökarna kan titta på spännande djur, utan fokuserar alltmer på bevarandet av biologisk mångfald även hundratals mil utanför parkernas stängsel.

Klockan har hunnit bli tre på eftermiddagen och solen står högt på den kambodjanska himlen, när vi anländer till vad som vid en första anblick ser ut att vara vilken djurpark som helst.

Men även om djuren här må sitta i liknande burar som de på Skansen hemma i Sverige, så har de fängslats av ett väldigt specifikt syfte: för att bevara den biologiska mångfalden i Kambodja.

Föreståndaren, den tyske Markus Handschuh, inleder vår rundvandring på Angkor Center for Concervation of Biodiversity – ACCB. Vårt första stopp blir en stor bur med ett tiotal stora rovfåglar av olika art – en mäktig syn för den som annars bara några få gånger om året ser rovfåglar cirkulera högt upp på himlen i Sverige.

- De flesta här är har lokalbefolkningen tagit ur bona när de var små, ochhar därför blivit präglade av människor och kan inte släppas ut i det vilda igen. Men en del är bara tama och kan, om de får vara i fred och umgås med andra fåglar, bli vilda igen och släppas ut, berättar Markus Handschuh.

Det kan tyckas märkligt att centret har en tysk föreståndare, men faktum är att centret till största delen finansieras av Allwetterzoo i Münster, Tyskland, och den tyska organisationen Zoological Society for theConservation of Species and Populations (ZGAP).

För drygt tio år sedan grundade de tillsammans ACCB, några mil norr om den världsberömda tempelruinen Angkor Wat.

- Det finns fyra mål med arbetet här. Det första är att rädda djur som skadats i det vilda eller som fångats av lokalbefolkningen, rehabiliteradem, och sedan släppa dem fria igen, berättar Markus Handschuh.

- Men vi arbetar också med att föda upp vissa särskilt utrotningshotadearter i fångenskap för att sedan återintroducera deras avkomma i det vilda och med att utbilda lokalbefolkningen i bevarandet av biologisk mångfald. essutom har vi så kallade ex situ-projekt, där vi hjälper hotade arter att lara sig i det vilda, förklarar han.

Arbetet på centret i Kambodja är inte på något sätt unikt. I stället kan det es som ett exempel på den typ av projekt som djurparker runt om i världen ägnar sig alltmer åt. Det är till och med en uttalad strategi –djurparkernas världsorganisation, WAZA, författade år 2005 ett dokument med namnet "The World Zoo and Aquarium Conservation Strategy", där man uppmanar hela världens djurparker att fokusera sin verksamhet på bevarandet av den biologiska mångfalden.

En av dem som var med i arbetet med de internationella riktlinjerna fördjurparkerna är Lena Lindén, vd på Nordens Ark, en djurpark 12 mil norr om Göteborg som sedan drygt 30 år har arbetat med att rädda och bevara utrotningshotade djur.

- Både det nationella och det internationella samarbetet är på en helt annan nivå i dag än det var för 20-25 år sedan, och jag tror att det är en förutsättning för att man ska lyckas med sin verksamhet. Förr var man inte så himla noga – man tog vackra djur, man tog sociala individer, för då var det primära att man skulle visa dem för besökare. Det är det inte längre, det primära är ett högre mål, säger Lena Lindén.

Förändringen av djurparkernas roll har aktualiserats särskilt här i Sverige de senaste veckorna, i och med planerna på att återutsätta vargungar från våra svenska djurparker i det vilda.

Frågan är omdiskuterad – men tanken är att man ska ta nyfödda vargungar, bara någon vecka gamla, och sätta ut i vilda vargars gryt i samband med att den vilda honan har fått ungar, berättar Mats Höggren, ordförande för Svenska Djurparksföreningen och zoologisk chef...

Vetandets värld handlar om forskningen kring infektionssjukdomar som kan påverkas av en klimatförändring. Dit hör inte bara malaria och fästingburna sjukdomar som TBE, utan också den sorkfeber som med jämna mellanrum drabbar framför allt delar av norra Sverige. Just nu är den tid då vi löper störst risk att bli smittade av sorkfeber. Den som åker ut till sin stuga och röjer upp eller hämtar ved i vedboden ska tänka på att en vedbod är ett perfekt vinterviste för frusna sorkar - och vedhämtaren kan få sorkfeber genom saliv eller spillnig som djuren lämnat efter sig. Under säsongen 2006-2007 hade vi en sorkepidemi i Sverige. Då var det gott om sork och det rådde en väderlek som gjorde att sorkarna sökte sig inomhus. I väntas åter många fall av sorkfeber, för det finns även nu gott om sork i markerna. Programmet är gjort av Ric Wasserman och Camilla Widebeck.

Vetandets värld handlar om forskningen kring infektionssjukdomar som kan påverkas av en klimatförändring. Dit hör inte bara malaria och fästingburna sjukdomar som TBE, utan också den sorkfeber som med jämna mellanrum drabbar framför allt delar av norra Sverige. Just nu är den tid då vi löper störst risk att bli smittade av sorkfeber. Den som åker ut till sin stuga och röjer upp eller hämtar ved i vedboden ska tänka på att en vedbod är ett perfekt vinterviste för frusna sorkar - och vedhämtaren kan få sorkfeber genom saliv eller spillnig som djuren lämnat efter sig. Under säsongen 2006-2007 hade vi en sorkepidemi i Sverige. Då var det gott om sork och det rådde en väderlek som gjorde att sorkarna sökte sig inomhus. I väntas åter många fall av sorkfeber, för det finns även nu gott om sork i markerna. Programmet är gjort av Ric Wasserman och Camilla Widebeck.

I Vetandets värld träffar vi kemiprofessorn Ulf Ellervik vid Lunds Universitet som i veckan fått ta emot det allra första pi-priset. Det är ett nytt populärvetenskapligt pris som delas ut av ett bokförlag tillsammans med Kungliga Vetenskapsakademin. Ellervik får det för sitt bokmanus Ond Kemi - ett begrepp som rymmer allt från helvetets svavelosande ångor till droger, gifter och stridsgas. Just den onda delen av kemin tar han bara som en ingång till annat han har att berätta. Framför allt är det doftsinnet som intresserar Ulf Ellervik, och därför avhandlar han både vindofter, kattpiss och varför somliga av oss har en speciell doftrelation till sparris, i boken som nu kommer att ges ut. Priset är på 314 159 kronor plus ett förlagskontrakt för att ge ut boken Ond Kemi.

I Vetandets värld träffar vi kemiprofessorn Ulf Ellervik vid Lunds Universitet som i veckan fått ta emot det allra första pi-priset. Det är ett nytt populärvetenskapligt pris som delas ut av ett bokförlag tillsammans med Kungliga Vetenskapsakademin. Ellervik får det för sitt bokmanus Ond Kemi - ett begrepp som rymmer allt från helvetets svavelosande ångor till droger, gifter och stridsgas. Just den onda delen av kemin tar han bara som en ingång till annat han har att berätta. Framför allt är det doftsinnet som intresserar Ulf Ellervik, och därför avhandlar han både vindofter, kattpiss och varför somliga av oss har en speciell doftrelation till sparris, i boken som nu kommer att ges ut. Priset är på 314 159 kronor plus ett förlagskontrakt för att ge ut boken Ond Kemi.

För 800 år sedan kom hästarna till Island. De som skulle bosätta sig där, tog förmodligen med sig sina bästa djur. Nu är de värdefull exportvara.

Exakt vilken typ av hästar det var är lite oklart, men under århundradena har Islandshästen överlevt under knappa förhållanden i det karga landskapet och utvecklats till en stark och tålig ridhäst. Fortfarande släpps ston, föl och unghästar på fjället på norra Island, en uppväxt som lär fölen att röra sig i oländig terräng.

Som en av få hästraser har den kvar gångarter som avlats bort hos våra moderna hästraser. Tölten är den mest berömda, mycket bekväm för ryttaren.

Islandshästen var en förutsättning för kolonisationen av den svårframkomliga ön, och därför tog man med sina bästa djur i båtarna.

Idag är den en av Islands viktigaste exportvaror. När exporten startade på sextiotalet skrattade många åt den lila hästen. Nu är den Sveriges tredje vanligaste hästras. Men riskerar Islandshästen att förlora sina unika egenskaper när den möter vår svenska hästhållning?

Redaktör: Lena Näslund