Vetenskapsradion

Den psykiatriska forskningen har tappat mark. Det hävdar Kungliga vetenskapsakademin, som samlat intryck från psykiatrins företrädare, och lagt fram ett reformförslag. Det är framför allt den patientnära forskningen, som för ut forskningsrön till klinikerna, som fått stryka på foten de senaste decennierna. Jämfört med medicinen får psykiatrin små forskningsanslag, skriver KVA i Reformprogram för svensk psykiatriforskning. En satsning på 90 miljoner per år i elva år behövs för att råda bot på problemen, menar KVA. Tanken är att få unga, forskarutbildade läkare att intressera sig för psykiatrin, specialistläkare ska få extra forskningstid under utbildningen, stipendier ska ges och utländska forskare ska få tjänstgöra som gästprofessorer. Risken med den eftersatta forskningen är att vi får en psykiatrisk behandling som inte alltid är vetenskapligt motiverad, och det påverkar i slutänden patienterna. Men det är oklart om regering och myndigheter kommer att ta bollen från KVA. I programmet deltar Anita Aperia, ordförande i KVA:s psykiatrigrupp, Christina Spjut, överläkare, EWA-mottagningen och Marie Åsberg, professor emerita i psykiatri, Karolinska institutet. Reformprogrammet finns på KVAs hemsida. Programmet presenterades vid en konferens 5.9, se webbtv-sändning

Utsläppen av gaser som metan, ozon, freon och svart sot utgör en nästan lika stor del av växthusgaserna i atmosfären som koldioxid. Men till skillnad från koldioxid, som kan stanna kvar i atmosfären i upp till ett århundrade, försvinner dessa kortlivade gaser på bara några veckor eller månader. Kan vi minska utsläppen av metan, ozon och svart sot ger det tydliga resultat inom bara ett par årtionden, visar en rapport från FNs miljöorgan UNEP. I rapporten finns också en rad åtgärder för att minska dessa utsläpp. Till exempel att fånga in metangas från boskap och soptippar, täta läckor i pipelines och rena utsläpp från spisar och brännugnar som eldas med biomassa. Frilansjournalisten Claes Andreasson har tittat närmare på några av förslagen i UNEPs rapport.

Utsläppen av gaser som metan, ozon, freon och svart sot utgör en nästan lika stor del av växthusgaserna i atmosfären som koldioxid. Men till skillnad från koldioxid, som kan stanna kvar i atmosfären i upp till ett århundrade, försvinner dessa kortlivade gaser på bara några veckor eller månader. Kan vi minska utsläppen av metan, ozon och svart sot ger det tydliga resultat inom bara ett par årtionden, visar en rapport från FNs miljöorgan UNEP. I rapporten finns också en rad åtgärder för att minska dessa utsläpp. Till exempel att fånga in metangas från boskap och soptippar, täta läckor i pipelines och rena utsläpp från spisar och brännugnar som eldas med biomassa. Frilansjournalisten Claes Andreasson har tittat närmare på några av förslagen i UNEPs rapport.

Analyser av generna hos stora och snabbväxande hönor respektive små och långsamväxande kan i framtiden få stor betydelse för forskningen kring folksjukdomar som fetma och diabetes. - Även om höns och människor inte ser riktigt likadana ut utanpå så är genuppsättningarna ganska så lika, säger Örjan Carlborg, professor i beräkningsbaserad genetik på Sveriges Lantbruksuniversitet SLU i Ultuna. Husdjursgenetikerna på SLU samarbetar sen länge med kollegor på Virginia Tech-universitetet i Blacksburg, USA, framförallt med Paul Siegel som redan 1957 började avla höns så att de skulle bli så stora respektive så små som möjligt. - Jag ville se hur långt man kunde gå, ge mig in i det okända. Att avla utan skapa nya raser eller arter, säger Paul Siegel, 54 år senare. Han kunde aldrig drömma om att skillnaderna i storlek mellan de stora och små hönorna skulle bli så stor. - Nu är de snabbväxande hönorna 12 gånger så stora som de långsamväxande vid åtta veckors ålder, säger Paul Siegel. För några år sen var de bara 9 gånger större vid samma ålder. Siegel har allt sedan 1957 valt ut de viktmässigt största respektive minsta tupparna och hönorna att bli föräldrar till nästa generation. På 1990-talet kom dåvarande SLU-professorn Leif Andersson, molekylär genetiker, överens med Paul Siegel att korsa de två linjerna för att se vilka gener som kunde förklara storleksskillnaderna. Men studierna av enskilda gener gav inte någon stor utdelning utan det var först när SLU-forskare började undersöka interaktionen mellan olika gener som det exempelvis framkom att en gen kunde förklara ungefär en fjärdedel av skillnaden. ­­- Nu kan vi bättre undersöka vilka av generna som påverkar medicinskt intressanta egenskaper som aptit, fetma och immunförsvar. Det kan ge oss ny kunskap, som i förlängningen kan leda till bättre läkemedel mot våra folksjukdomar, berättar Örjan Carlborg.

Analyser av generna hos stora och snabbväxande hönor respektive små och långsamväxande kan i framtiden få stor betydelse för forskningen kring folksjukdomar som fetma och diabetes. - Även om höns och människor inte ser riktigt likadana ut utanpå så är genuppsättningarna ganska så lika, säger Örjan Carlborg, professor i beräkningsbaserad genetik på Sveriges Lantbruksuniversitet SLU i Ultuna. Husdjursgenetikerna på SLU samarbetar sen länge med kollegor på Virginia Tech-universitetet i Blacksburg, USA, framförallt med Paul Siegel som redan 1957 började avla höns så att de skulle bli så stora respektive så små som möjligt. - Jag ville se hur långt man kunde gå, ge mig in i det okända. Att avla utan skapa nya raser eller arter, säger Paul Siegel, 54 år senare. Han kunde aldrig drömma om att skillnaderna i storlek mellan de stora och små hönorna skulle bli så stor. - Nu är de snabbväxande hönorna 12 gånger så stora som de långsamväxande vid åtta veckors ålder, säger Paul Siegel. För några år sen var de bara 9 gånger större vid samma ålder. Siegel har allt sedan 1957 valt ut de viktmässigt största respektive minsta tupparna och hönorna att bli föräldrar till nästa generation. På 1990-talet kom dåvarande SLU-professorn Leif Andersson, molekylär genetiker, överens med Paul Siegel att korsa de två linjerna för att se vilka gener som kunde förklara storleksskillnaderna. Men studierna av enskilda gener gav inte någon stor utdelning utan det var först när SLU-forskare började undersöka interaktionen mellan olika gener som det exempelvis framkom att en gen kunde förklara ungefär en fjärdedel av skillnaden. ­­- Nu kan vi bättre undersöka vilka av generna som påverkar medicinskt intressanta egenskaper som aptit, fetma och immunförsvar. Det kan ge oss ny kunskap, som i förlängningen kan leda till bättre läkemedel mot våra folksjukdomar, berättar Örjan Carlborg.

De är småväxta som sjuåriga barn, pälstäckta, upprätt gående och händerna har långa och gracila fingrar. Forskarnas fynd består av fyra personer, som kanske var en familj. De tillhör arten Australopithecus sediba och levde för två miljoner år sedan i Sydafrika, i skogen där de samlade mat och fick skydd i träden. De verkar ha fallit ner i en grotta och blivit liggande där. De välbevarade fossilen hittades inkapslade i berget för tre år sedan, men först nu har forskarna hunnit göra djupare analyser. Och fynden är fulla av motsägelser: fötterna verkar vara både anpassade för klättring och för att gå på två ben. Hjärnan är fortfarande liten men verkar fungera relativt likt den moderna människan. Även bäckenbenet liknar vårt, vilket forskarna tror kan vara en anpassning till att gå upprätt och inte som man tidigare trott för att kunna föda barn med stora huvuden. För den som är nyfiken på vårt ursprung är det spännande tider, det har kommit mycket nytt på den här forskningsfronten de senaste åren. Benbitar som grävs fram analyseras med moderna metoder, och inne i själva vårt DNA, vår arvsmassa, letar forskare för att förstå hur vi blev de vi är idag. DNA-analyserna visar att många moderna människor bär spår av tidigare generationers samröre med neandertalare. Nyligen kom forskningsresultat som säger att kanske var Australopithecus sediba våra förfäder. Borde Homo habilis i så fall petas från en sån plats i släktträdet? Vi ska stifta närmare bekantskap med den här nyfunna kanske-släktingen tillsammans med en av dem som fascineras av fynden, Lars Werdelin, som är paleontolog och forskare, vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. Han ser fram emot debatten om vilken som är vår förfader. Referens: R, Pickering. et al. Australopithecus sediba at 1.977 Ma and Implications for the Origins of the Genus Homo. Science, Vol 333, 2011. DOI:10.1126/science.1203697

De är småväxta som sjuåriga barn, pälstäckta, upprätt gående och händerna har långa och gracila fingrar. Forskarnas fynd består av fyra personer, som kanske var en familj. De tillhör arten Australopithecus sediba och levde för två miljoner år sedan i Sydafrika, i skogen där de samlade mat och fick skydd i träden. De verkar ha fallit ner i en grotta och blivit liggande där. De välbevarade fossilen hittades inkapslade i berget för tre år sedan, men först nu har forskarna hunnit göra djupare analyser. Och fynden är fulla av motsägelser: fötterna verkar vara både anpassade för klättring och för att gå på två ben. Hjärnan är fortfarande liten men verkar fungera relativt likt den moderna människan. Även bäckenbenet liknar vårt, vilket forskarna tror kan vara en anpassning till att gå upprätt och inte som man tidigare trott för att kunna föda barn med stora huvuden. För den som är nyfiken på vårt ursprung är det spännande tider, det har kommit mycket nytt på den här forskningsfronten de senaste åren. Benbitar som grävs fram analyseras med moderna metoder, och inne i själva vårt DNA, vår arvsmassa, letar forskare för att förstå hur vi blev de vi är idag. DNA-analyserna visar att många moderna människor bär spår av tidigare generationers samröre med neandertalare. Nyligen kom forskningsresultat som säger att kanske var Australopithecus sediba våra förfäder. Borde Homo habilis i så fall petas från en sån plats i släktträdet? Vi ska stifta närmare bekantskap med den här nyfunna kanske-släktingen tillsammans med en av dem som fascineras av fynden, Lars Werdelin, som är paleontolog och forskare, vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. Han ser fram emot debatten om vilken som är vår förfader. Referens: R, Pickering. et al. Australopithecus sediba at 1.977 Ma and Implications for the Origins of the Genus Homo. Science, Vol 333, 2011. DOI:10.1126/science.1203697

Nu kommer boken om svenskarna som under Kalla Kriget valde att samarbeta med den östtyska säkerhetstjänsten Ministerium für Staatsicherheit, i folkmun kallat Stasi. Vilka var dessa människor? Vad drev dom? Vad ville Stasi veta om Sverige - och varför? Birgitta Almgren, professor i tyska vid Södertörns högskola, har efter en hård strid med svenskt rättsväsende fått granska den utredning som den svenska säkerhetspolisen gjorde för tio år sedan om svenska medborgares samröre med Stasi. Men hon får inte avslöja något av de 57 namn som finns med i utredningen och måste förstöra alla anteckningar. Det var inte samhällstopparna som Stasi främst intresserade sig för, utan vanliga människor som hade lättare att skaffa information utan att upptäckas. Där överenstämmer Birgitta Almgrens slutsatser med det som bland andra tyska och danska forskare kommit fram till. Hon har jämfört Säpos:s uppgifter med det kartotek över Stasi-agenter som numera finns i amerikanska underrättelsetjänsten CIA:s ägo. Genom att samköra dessa uppgifter med de databaser i Berlin där alla Stasis rapporter finns samlade så har Birgitta Almgren hittat viktig information som Säpo inte har känt till. I Sverige har endast två personer dömts för sitt samröre med Stasi. Kanske hade fler kunnat dömas om SÄPO känt till vilken information som egentligen rapporterades till Östtyskland.

Nu kommer boken om svenskarna som under Kalla Kriget valde att samarbeta med den östtyska säkerhetstjänsten Ministerium für Staatsicherheit, i folkmun kallat Stasi. Vilka var dessa människor? Vad drev dom? Vad ville Stasi veta om Sverige - och varför? Birgitta Almgren, professor i tyska vid Södertörns högskola, har efter en hård strid med svenskt rättsväsende fått granska den utredning som den svenska säkerhetspolisen gjorde för tio år sedan om svenska medborgares samröre med Stasi. Men hon får inte avslöja något av de 57 namn som finns med i utredningen och måste förstöra alla anteckningar. Det var inte samhällstopparna som Stasi främst intresserade sig för, utan vanliga människor som hade lättare att skaffa information utan att upptäckas. Där överenstämmer Birgitta Almgrens slutsatser med det som bland andra tyska och danska forskare kommit fram till. Hon har jämfört Säpos:s uppgifter med det kartotek över Stasi-agenter som numera finns i amerikanska underrättelsetjänsten CIA:s ägo. Genom att samköra dessa uppgifter med de databaser i Berlin där alla Stasis rapporter finns samlade så har Birgitta Almgren hittat viktig information som Säpo inte har känt till. I Sverige har endast två personer dömts för sitt samröre med Stasi. Kanske hade fler kunnat dömas om SÄPO känt till vilken information som egentligen rapporterades till Östtyskland.

Nu i mitten på september når havsisen sin minsta utbredning på Norra Ishavet och forskare har under en följd av år sett att isens utbredning runt Arktis har minskat. I takt med att istäcket minskar ökar efterfrågan på isbrytare. Paradoxalt kan man tycka, mindre is borde väl minska behovet av isbrytare. Men samtidigt som isutbredningen minskar ökar intresset för olje- och gasfyndigheter som finns under den arktiska havsbottnen, och ska man utvinna olja i Arktis behövs stora isbrytare. Det finns idag i hela världen högst tio fungerande isbrytare som klarar att gå genom de tjocka polarisarna, en av dem är svenska Oden. Och det är många som vill utnyttja Oden. Förutom oljebranschen vill även klimat- och arktisforskare åka isbrytare, och så behövs de också till sin ursprungliga uppgift, att röja is så att sjöfarten kan fungera även när isen lagt sig. Att det bara finns tio isbrytare på hela jordklotet som är kraftfulla nog att klara av Arktis innebär global isbrytarbrist. Det menar Niklas Granholm som är forskningsledare på avdelningen för försvarsanalys, geopolitik och säkerhetspolitik på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. Anders Backman, projektledare på Odenbygget i slutet på 1980-talet, berättar om hur isbrytarna har utvecklats och om det gedigna svenska isbrytarkunnandet. Han leder Transatlantic Ice Council som består av en grupp internationella isbrytningsexperter. Inom det närmsta året räknar Anders Backman med en boom vad gäller efterfrågan på polarisbrytare, eftersom oljebolagen i Arktis behöver fler båtar. Han arbetar delvis för Transatlantic som är det enda privata rederiet som har isbrytare i Sverige. Transatlantic står i startgroparna för att bygga nya polarisbrytare för uthyrning till oljeindustrin. Martin Jakobsson som är professor i maringeologi på Stockholms universitet förklarar varför Oden är ett så uppskattat forskningsfartyg, det handlar bland annat om den goda manövreringsförmågan.